KOLLEKTIVISM. “Det största hotet mot det öppna liberala samhället och den liberala världsordningen kommer från nationalpopulismen”, skriver Ulf Öfverberg.
Mene tekel, tecknen har varit synliga på väggen ett bra tag. Ledarskribenter och andra opinionsbildare har försökt att beskriva Sverigedemokraterna som ett borgerligt parti; ett parti att ta stöd av vid ett regeringsskifte. Allt för att få bort Socialdemokraterna från makten. De har avskytt sossar mer än de har fruktat SD. Men det som nu sker är något mer än detta.
Anser man, exempelvis som Svenska Dagbladets Ivar Arpi, att SD:s nya tankesmedja Oikos kan bli en ”naturlig samlingsplats för högern” är det en ambition som sträcker sig avsevärt längre än att acceptera SD som ett stödparti till en borgerlig regering eller att blunda för att SD egentligen inte är ett borgerligt parti.
Med bildandet av den nationalpopulistiska tankesmedjan Oikos har SD:s Mattias Karlsson redan uppnått det som hans parti strävat efter i över ett decennium; att bli rumsrena och skapa ett intellektuellt fundament för en samverkan med delar av den konservativa borgerligheten.
Svenska Dagbladets Ivar Arpi omfamnar Oikos. Göteborgs-Postens och Dagens industris ledarsidor har berett vägen. Mattias Karlsson har stått på scen hos Timbro och fört samtal med representanter för borgerligheten. Nu är det som ovan nämnda ledarsidor länge kampanjat för, ett normaliserat SD, verklighet. Nu ser vi framväxten av ett nytt block i svensk idédebatt som motsvarar det nationalpopulistiska och konservativa blocket i svensk politik, som formerar sig alltmer tydligt sedan januariöverenskommelsen för ett år sedan.
Men man måste vara väl otrygg i sina värderingar om man inte ser att det största hotet mot det öppna liberala samhället och den liberala världsordningen kommer från nationalpopulismen. Och inte från, exempelvis, socialdemokratin.
Vår tids idékamp kan ytterst beskrivas som en samtida fortsättning av den strid som pågått sedan Upplysningen. Mellan 1789 års idéer och det som den israeliska samhällsvetaren Zeev Sternhell kallar för Mot-upplysningen.
Där Upplysningen står för förnuft, vetenskap, framsteg, individualism, frihet, internationalism, rättigheter, och det vi brukar kalla för modernitet står Mot-upplysningen för irrationalism, tradition, slutenhet, det partikulära, kollektivism och nationalism. Under 1900-talet stod den konflikten mellan fascism, nazism och kommunism mot liberalism, reformism och demokrati. Nu står den mellan nationalpopulismen och dem som vill bevara och utveckla det öppna liberala samhället.
Nationalpopulismens framgångar innebär att ett helt nytt politiskt landskap har skapats. Ett landskap där inte längre gamla regeringsalternativ är tillräckliga eller realistiska och där de politiska konfliktlinjerna dras annorlunda än tidigare. Så också i den politiska idédebatten.
Det finns en grundläggande gemenskap mellan delar av konservativ tradition och nationalpopulismen som underlättar sammanfogningen av den nya alliansen. En sådan beröringspunkt är de många gånger tidigare upprepade anklagelserna mot liberalismens individualism för att vara själlös och atomistisk. I dag har den traditionen en utrerad förespråkare i teologen Joel Halldorf när han påstår (0ftast på Expressens kultursida) att liberalismens individualism har gått så långt att den till och med ”hotar sammanhanget för existensen”.
Känslan av en hotad eller förlorad identitet, tro eller mening orsakad av liberalismen är ett tydligt existerande sentiment i dagens Europa. Denna är förvisso en av de mer långsökta anklagelserna ur högerns repertoar – men historien visar oss att det långsökta snabbt och snart kan bli verklighet.
I detta perspektiv blir Ivar Arpis omfamnande av Oikos ett symptom på sammansmältningen av konservatism och nationalpopulism.
Vi kan tro att konservatismens nyvunna luft är en revolt mot förnuftet i sig, men det vi genomlever är en revolt mot det liberala förnuftet, mot det slags förnuft som uppfattas reducera alla skillnader till ett varumärke och alla blodsband till en arkaisk bluff. I det perspektivet framstår, exempelvis, liberalismens stora efterkrigstidsprojekt under 1900-talet – EU – som en dårskap av det liberala förnuftet. Det ersätter traditionens levda visdom och de nära banden med ett abstrakt ideal om samarbete som inte erbjuder kontinentens medborgare mer än – på sin höjd – en egen valuta. Sedan sköljer flyktingströmmar över oss hotandes de sista banden av trygghet och igenkänning i den lilla världen; de band som inte redan gått under av kommersialisering på den överallt närvarande marknaden och offrats på den politiska korrekthetens altare. I denna tragiska och, ska tilläggas både ohistoriska och osanna, verklighetsuppfattning och starka känsla förenas konservatismens civilisationskritik av det liberala öppna samhället med nationalpopulismens besatthet av identitet och det partikulära. Konservatismen blir ur detta perspektiv – åter med Ivar Arpis ord – ”rebellisk” medan nationalpopulismen inordnas i ledet och görs ofarlig med påståendet att den egentligen är en konservatism.
I detta perspektiv blir Ivar Arpis omfamnande av Oikos ett symptom på sammansmältningen av konservatism och nationalpopulism.
Om 1900-talets stora ideologiska konfliktlinje gick mellan individen och kollektivet – som individens frihet ställd mot kommunism och fascism – kan vår tids konflikt sägas vara den mellan individen och olika kollektiva gemenskaper och kollektiva identiteter. I den konflikten behöver individen mer av självständighet och kraft, inte mindre. Det är inte individualismen som är problemet utan olika begränsande kollektivs styrka och dragningskraft.
För oss som inte vill förgås i en orgie av konservatism och nationalpopulism finns dock liberalismens försvar för individens självständighet som ett högst reellt alternativ kvar. För liberaler är poängen med människors oberoende att det är avgörande för individens värdighet. Det är avgörande för alla de personer som ingår i kollektiva gemenskaper de vill ta sig ur. För dem utsatta för hedersförtryck, för dem som begränsas av könsroller, för alla klassresenärer, för muslimer som vill träda ur sin religionsidentitet och för alla människor som drömmer om något mer och något annat. På dessa frågor och strävanden har konservatismen och nationalpopulismen få eller inga svar.
info@opulens.se
