GAMLA FÖRESTÄLLNINGAR. Den där idén om den starke mannen som röjer upp i oredan. Kaoset som föregår den drastiska men ”nödvändiga” lösningen. Erik Cardelús tycker sig känna igen dessa föreställningar från förr. Och vår krönikör bävar…
Det blir höst och jag fastnar i tankar. Tankar på Sveriges påstådda lagomhet och det där trendande pratet om att vara vuxen i rummet, på den där frasen som så ofta används nuförtiden. En sorts nykonservativ modefras, som inskärper att vi ska vara vuxna i rummet, att vi ska ta ansvar, att vi inte ska vara omogna och gnälliga som söndercurlade barn.
Närmast är det Ulf Kristersson jag tänker på, mannen som tog över efter den utstötta Anna Kinberg-Batra och som skulle upprätta någon sorts vuxenhet i rummet.
Vilket rum han syftade på var oklart, men jag anar att det handlar om det politiska och offentliga rummet, mer konkret riksdagen. Platsen där landet styrs, eller snarare inte riktigt kan styras just nu.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Platsen där det verkar vara allt utom vuxet just nu. Platsen som myllrar av frågorna som vem pratar med vem och på vilket sätt. Eller — spekulationer om spekulationer om spekulationer.
En utdragen valsmälla kanske man kan kalla det, i brist på annat. Den där toxiska reaktionen som kommer efter en fest. För festlighet är det med val, ”demokratins högtidsstund”, om man får tro Lars Nord och Jesper Strömbäck, författare till den under året utkomna boken Svenska valrörelser.
I en annan nyutkommen bok, statsvetaren Tommys Möllers Efter guldåldern, signaleras det att vi nu passerat krönet och hamnat bakom guldåldern. Åtminstone vad gäller politiska partier. Väljarna blir allt mer otrogna och fladdriga, färre engagerar sig i partierna och ”partierna har blivit väljarinriktade kampanjorganisationer”. Vidare talas det om att ”ryckigheten, kortsiktigheten och jakten på marginalväljarna har inneburit att de etablerade partierna har blivit alltmer lika varandra, och i mångas ögon framstår de som mer intresserade av makten för maktens egen skull.”
Mitt i allt detta har — som bekant — högerpopulistiska och högernationalistiska strömningar vuxit sig allt starkare, i Sverige och runtom i Europa. En blåbrun katt har tagit sig in bland de snarlikt medietränade hermelinerna.
För när alternativen mellan de etablerade partierna blir allt otydligare, tycks det skapas en paradoxal dragning till det parti som sticker ut, som pratar i termer av ”vi-mot-etablissemanget” och som vänder det politiska missnöjet till egen politisk framgång.
Så återigen till det där pratet om vuxen i rummet. För fint låter det ju allt, att ta ansvar, att bita ihop och ta en kula för laget. Att man tröttnat på alla söndercurlade gnällspikar och ansvarsskygga typer. Att man är villig att ställa upp och röja upp i oredan.
Sedan ägnar jag mig åt en stunds eftertanke. Bävande undrar jag var liknande tongångar och scenarion förekommit tidigare.
Det där med den starke mannen som röjer upp i oredan. Kaoset som föregår den drastiska men ”nödvändiga” lösningen. Mannen som i ansvarsfullhetens namn kliver fram över några trösklar, passerar några röda linjer och sträcker ut handen åt ett oväntat håll, because a “vuxen i rummet” gotta do what a “vuxen i rummet” gotta do. Och gnällspikarna ska hålla tyst.
