Världen är vår

KAMP. Halva Gävle gick samman för att hjälpa de hungerstrejkande afghanska ungdomarna utanför Migrationverket 2013. Vi var förbannade på asylpolitiken då också, på privatiseringar, på den insmygande fascismen, allt vi såg hängde ihop med ett reducerat människovärde. Idag pratar vi knappt ens om vad det innebär att vi är människor, skriver Anna Sanvaresa.

I Nadine Labakis film Kapernaum stämmer tolvåriga Zein sina föräldrar för att de fött honom. Egentligen stämmer han hela vuxenvärlden, alla som sviker och sliter sönder familjer och gör det omöjligt för barn att växa upp i trygghet och kärlek. I en scen drömmer han och ett annat gatubarn om att få komma till Sverige, eftersom där tas barn om hand, får egna rum och gå i skola.

Den 12 november deporterades 29 unga mänskor från förvaret i Märsta till Afghanistan. På planet satt en nybliven pappa. Mamman har svenskt medborgarskap. Pappan arbetade i Sverige. Han har gjort rätt för sig, skrev mamman i sitt förtvivlade Facebookinlägg. Det är i den terminologin vi ofta hamnar. Att de unga mänskor som deporteras skulle kunna vara en resurs. Men det finns aldrig något försvar för att tvinga in mänskor i farliga, utsatta och psykiskt nedbrytande situationer.

I ett delvis annat ärende – det Karolinska sjukhuset, där 600 personer ska kickas – frågar Jona Elings Knutsson: Hur kunde makthavarna sälja våra liv? En professor i amerikansk historia frågar i en tv-dokumentär om USA:s industrialisering ungefär likadant: Representerar våra politiker rikedom eller representerar de folket? När USA:s underbetalda och arbetslösa gjorde uppror i det sena 1800-talet fick de följande svar från makthavare: ”Människor borde patriotiskt och muntert stödja sin regering, men regeringens uppgift är inte att försörja folket”. Socialdarwinismen var, behändigt nog, ideologin för de välborna kapitalisterna. Det som avgjorde på vilken sida man hamnade – fattig eller framgångsrik – ansågs vara gener och moral. De fattiga sågs som arbetsskygga och när de protesterade sågs de som kriminella. Vi pratar om demokratier men makten ligger inte hos folket, annat än via röstsedeln. Och hur vi än röstar så röstar vi på kapitalismen. Inte på människans inneboende rätt och värdighet.

Idag pratar vi knappt ens om att vi är människor, vad det innebär.

I Gävle där jag bor ska Familjestödet dras in, för det finns inte – säger politikerna – resurser att både ha detta kvar och samtidigt hjälpa fler ungdomar på HVB-hem. Som att dessa enheter inte har med varandra att göra. Ett barn som inte får stöd kommer någon gång att behöva mycket mer stöd, efter ännu mer lidande. Det är samma grund, och vi står alla på den. Det går, för rika, vita högermänskor, att ställa sig på en annan plats, bygga ännu en mur, men grunden kommer att skaka, mer och mer för varje oförrätt som sker.

Kapernaum slutar utopiskt, vilket inte är det samma som overkligt. Overkligheten ligger i behandlingen av barnen, inte i hur det skulle kunna få se ut om sunt förnuft fick råda. Vid årsskiftet blir barnkonventionen svensk lag. Vi slogs för detta i Asylkommittén i Gävle under många år eftersom vi såg hur stor skillnad en lag skulle göra. Nu vet jag inte längre. Lagar tolkas utifrån en kontext, och när vi kämpade för flera år sedan såg världen annorlunda ut.

Halva Gävle gick samman för att hjälpa de hungerstrejkande afghanska ungdomarna utanför Migrationverket 2013. Åldersbedömningar sågs som sinnesrubbat. Det var nytt och obegripligt. Kriget i Syrien hade brutit ut två år tidigare. Självklart skulle det inte ske utvisningar dit! Ingen pratade om tillfälliga lagar. Vi var förbannade på asylpolitiken då också, på privatiseringar, på den insmygande fascismen, allt vi såg hängde ihop med ett reducerat människovärde. Idag pratar vi knappt ens om att vi är människor, vad det innebär.

En ung pappa slits ifrån sitt barn. Som om han och hans familj ingenting betyder. Och det är sant för högerpolitikerna (inklusive sossarna). Han är inte vit, rik, svensk. Räknas inte. Familjerna som förlorar familjestödet: De får fixa det ändå. Det är väl deras ansvar? Vi kan prata hur mycket som helst om behovet av omvårdnad, och respekt för människors liv och lidande, och om hur den accelererande bristen på omtanke – barn som offras på kapitalismens altare/marknad – gör oss sjuka, desperata, i värsta fall handlingsförlamade, men jag vill återkomma till utopierna för jag tror att vi kan få kraft därifrån.

Vi kan se det som platser där vi behöver befinna oss, vi kan prata om hur vi vill att dessa platser ska se ut och hur vi ska komma dit. Hur stoppar vi deportationerna? (Och får bort förvaren?) Hur många behöver vi vara? Finns det något sätt på vilket vi kan få familjestödet att fortsätta finnas? (Kan vi kliva in och stötta?) Hur påverkar vi de politiker vi inte litar på – tills dess att vi inte behöver deras godkännande och pengar längre?

De protesterande i Chile (med flera länder) visar att det går att göra hårt motstånd mot en människofientlig samhällsstruktur.

Vi vet att högern aldrig någonsin har brytt sig om ett halvafghanskt barns framtid, fattiga familjer, unga tjejer som skär sönder sig själva eller sjuttonåringar som inte kan sova för att de vet att de kommer att få utvisningsbesked samma dag som de fyller arton. Det handlar inte bara om pengar. Det handlar fortfarande om en socialdarwinistisk syn, som i dagens kontext – med hårdare gränser, fler murar – blir ren fascism.

De protesterande i Chile (med flera länder) visar att det går att göra hårt motstånd mot en människofientlig samhällsstruktur. Läget är väl inte lika akut här? tänker kanske någon. Tänk då på: massdeportationer till världens farligaste land, den fortsatta Karolinska-skandalen och indraget stöd till utsatta familjer. Bara tre exempel på hur våra mänskliga rättigheter, och värden, kringskärs.

Den här världen är vår. Vi bygger upp den genom skatt, ideella krafter, hårt arbete, och förnedras och rånas ändå dagligdags av de rika och mätta. Det krävs att vi blir många fler som kämpar, och att vi slutar känna oss bekväma i en overklig verklighet.