GLOBALISERING. Den brittiske journalisten David Goodhart delar i sin senaste bok The Road to Somewhere upp mänskligheten i två kategorier: ”anywheres”, de som trivs varsomhelst, och ”somewheres”, de som helst vill bo nära sin mor.
”Varsomhelstarna”, eller den globaliseringsvänliga övre medelklassen om man så vill, utgör en fjärdedel av befolkningen, medan ”någonstansarna” uppgår till hälften. En fjärdedel är lite både och, enligt Goodhart som tidigare betraktade sig som progressiv liberal.
Han lägger nu emellertid ut texten om varför han själv inte längre vill övertyga dem som prioriterar grupptillhörighet och trygghet framför oberoende och flexibilitet. Det är inte vägen till lycka för alla. Goodhart hävdar att den tongivande urbana klassens dominans till och med kan leda till samhällsupplösning och att folkets val av Brexit och Trump förebådar detta.
Det är sant att värderingsskillnaderna mellan välutbildade kvinnor i (universitets)städer och lågutbildade män på landsbygden i Sverige är tydliga. Det märks också på hur de lever, resonerar och röstar.
Men som skriftställaren Nicklas Lundblad invänder mot Goodharts resonemang i tidskriften Axess (nr 5): grupperna behöver inte vara statiska över tid. Urbaniseringen, migrationen och längre utbildning gör att fler blir varsomhelstare.
Centerpartiets chefekonom Martin Ådahl lyfter i sin artikel i Axess korrekt fram att den verkliga orättvisan är att vissa med enkelhet kan göra en bildnings- och klassresa. Andra har dåliga möjligheter att röra sig socialt och geografiskt och de känner därför en rättmätig ilska.
Ådahl påpekar att ”detta är utmaningen i vår tid. Alla är vi någonstansare, frågan är bara hur vi ges möjlighet att så långt som möjligt få skapa vårt var som helst, inte bara någon annanstans, utan på just den plätt i tillvaron som vi befinner oss.”
Richard Florida, som länge varit en guru för stadsplanerare, är inne på samma tankar. Han drev tidigare tesen att det han kallar för den kreativa klassen skulle driva på utveckling och tillväxt för alla och att det därför är viktigt att locka talanger till urbana miljöer. Nu testar han hypotesen att det är de redan framgångsrika som vunnit i stadskärnorna medan utanförskap breder ut sig i förorterna.
Varsomhelstarna sitter sedan länge på många maktpositioner i medier, myndigheter, politik, akademi och näringsliv. De driver på för mer globalisering och digitalisering. Kör på! önskar de (liberaler av olika schatteringar). Vänta! Lyssna! uppmanar modesta någonstansare (Goodhart, liberalkonservativa moderater och socialdemokrater). Halt! ropar renläriga någonstansare (sverigedemokrater).
De vill åt olika håll, minst sagt.
Frågan är om någonstansarna ens längre vill göra en kulturell klassresa och bli varsomhelstare. Intresset att bekräfta sina uppfattningar och stanna kvar där man är verkar på många håll vara starkt. Polariseringen växer.
Att skillnaderna blivit större – eller åtminstone exponeras tydligare med högt tonläge i sociala medier och politiken – torde inte ha undgått någon. Men Goodharts deterministiska analys avslöjar en onödig och trist pessimism. Människan – var och en – äger en förmåga att med rätt förutsättningar vinna framgång och lycka. Utbildning är kanske viktigare än någonsin. Världen har dessutom flyttat in på våra skärmar och ligger bara några klick bort.
Oavsett klassificering och grupptillhörighet, människor är och förblir olika varandra. Låt de som vill göra en långresa göra det och de som vill stanna hemma bli där. Visa lite respekt och tolerans, please.
sofia.nerbrand@opulens.se
