FÖRÄNDRING KRÄVS. Ligger hela svaret i att skärpa lagarna, straffa hårdare och övervaka strängare? Död och våld måste sluta normaliseras och meningsfulla sysselsättningar måste skapas åt unga, skriver Ante Filip Tepic.
Barn mördas, kvinnor misshandlas, bilar sprängs. Jag tänker inte på någon stad på andra sidan jordklotet, vars namn jag knappt kan uttala. Jag tänker inte på något land fjärran från vårt, som jag kämpar med att hitta på världskartan. Jag tänker på Malmö. Jag tänker på Sverige. Medan jag tänker på det, är det ofattbart. Verkligheten nyper mig i armen. Jag vaknar till, trots att jag redan är vaken; hjärtat rycker till och smärtan tränger in, och en sorg växer vars mått inte kan mätas i tårar.
Som i ett krigstillstånd har vi bevittnat en helg i vårt lands tredje största stad. Som om helvetet kommit på besök över de lediga dagarna. I vanlig ordning rabblas lösningarna i samband med klandrande av stadens politiker. Mer måste göras. Det sägs att man måste börja agera. Tilltagen måste bli hårdare. Nu får det helt enkelt vara nog.
Är den bästa och enda lösningen vi kan komma upp med att bara ägna oss åt konsekvenserna av dessa ogärningar? Ligger hela svaret i att skärpa lagarna, straffa hårdare och övervaka strängare?
Om fokus endast läggs på aspekten efter förbrytelserna, kommer problemen från roten aldrig lösas. Vi kommer även långt framöver syssla med vad som måste göras i efterhand, istället för att förhindra vidrigheterna genom ett förebyggande arbete.
Två aspekter är centrala i detta: död och våld måste sluta normaliseras, och meningsfulla sysselsättningar måste skapas åt unga!
Det är av värde att titta på vad det är för ett samhälle vi lever i och vilka ideal det är som styr. På tv är de största hjältarna de som dödar mest och skapar mest förstörelse. Ta bara och bläddra bland tv-kanalerna, vilken tid som helst på dygnet och oberoende av vilket tv-paket du har. Det kan inte gå två tre kanaler i rad utan att vapen hörs, blod rinner eller tårar fälls. Det är ett sådant samhälle vi verkar vilja ha – det är ett sådant tillstånd vi blir lärda att älska. Vad är det annars för mening med allt skjutande och våld som propageras?
Någonstans gillas detta eftersom det visas så mycket. Någon del av oss njuter i detta elände. Vår fantasi tycker det är i sin ordning, men vi verkar inte har räknat med vad det kan innebära för oss om det översätts till en omgivande verklighet. Att tv:n har stor inverkan och makt på människors liv är ingen nyhet, eftersom det redan är känt att människan börjar imitera det hon tar intryck av.
Gällande främjandet av konstruktiv sysselsättning för unga, vilar ett tungt ansvar både på staten och civilsamhället att ta hand om unga och framförallt dem som hamnat på fel bana i ett tidigt stadium. Hur effektivt detta är – att istället skapa konstruktiva intryck – kan Giovanni Don Boscos arbete visa. Han var en man som redan på 1800-talet ihärdigt funderade på vad som kan göras för att skapa en bra och hållbar tillvaro för unga individer. Han hjälpte många tonåringar som hamnat snett i Turin genom att stötta dem via sin preventiva metod, det vill säga genom att hjälpa dem att skaffa sig en meningsfull sysselsättning. Den som gör något gott, har ju inte tid att tänka på något ont! På så sätt lades fokus på att förebygga brottsliga gärningar, istället för att bestraffa dem hårdare i efterhand.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Lyckas vi med att sluta sprida idealbilder av makt och hänsynslöshet, samt engagera ungdomar att redan från tidig ålder hitta sig en meningsfull sysselsättning, har vi rätt att hoppas på ett mänskligare Malmö och Sverige.
Fortsätter vi prata tomma och utslitna ord om att politikerna måste införa hårdare lagar, samtidigt som död och våld framställs som något normalt och attraktivt, är hela vår strävan efter en bättre tillvaro motsägelsefull och meningslös.
info@opulens.se
