ÅSIKTSKORRIDOREN. Debatten om åsiktskorridoren har nått litteraturvärlden. Det har också det svajiga förhållandet till fakta, skriver Lisa Bjurwald.
I veckan släpptes det senaste avsnittet av Journalistens och Författarens mediepodd “Bjurwald med Giertta” här på Opulens och jag vill passa på att utveckla en spaning vi tog upp där, nämligen att debatten om den så kallade åsiktskorridoren nu har rört sig från mediebranschen till litteraturvärlden. Som Helena Giertta påpekade i podden handlar mediediskussionen främst om vad som ska ha hänt tidigare i Sverige, medan oron i bokbranschen mest rör vad som kan komma att ske.
Men den gemensamma nämnaren är ett svajigt förhållande till fakta. För det är inte svårt att slå hål på myterna kring en åsiktskorridor, där endast vänstervridna journalister som blundar för mångkulturens baksidor godkänns av en osynlig publicistisk Storebror. Söker man i mediearkiv finner man att tidningar, enskilda skribenter och ledarsidor som varit ute och vevat om “tystnadskulturen” i svensk press själva har skrivit om frågor som hedersvåld och islamism sedan minst 15 år tillbaka.
Eftersom de kunnat påtala den påstådda bristen på artiklar i just oräkneliga artiklar, är det rimligt att anta att det inte fanns någon dold Pravda-makt i Marieberg och Rosenbad. Däremot hade det kanske varit smart att lägga några tusen av dessa tecken på att själv utföra de granskningar man säger sig sakna …
Bristen på fakta har hur som helst inte hindrat åsiktskorridoren från att bli ett etablerat begrepp. Och nu har den alltså kommit till litteraturvärlden. Som chefredaktör för Författaren vill jag tillägga ett stort suck här. Visst bör kulturutövare vara vaksamma mot klåfingriga politiker som försöker styra kulturens inriktning. Men att påstå att en statlig kontroll redan håller litteraturen i sitt koppel – vilket debatten nu tycks landa i och som Svenska Dagbladets Ola Wong menar i en rad märkligt oinsatta artiklar – det stämmer helt enkelt inte.
Tittar man på listan över Kulturrådets utdelade litteraturstöd hittills 2018, fritt tillgänglig på Kulturrådets hemsida, ser man att medel tilldelats titlar som Kättarland. En bok om reformationen i Sverige, Langbehns testamente. Ett tyskt århundrade i tio kapitel och inte mindre än två olika verk om Rousseau. Inte direkt klichébilden av kommunistiska HBTQ-guider eller vad kritikerna nu fantiserar om (ja, där finns också titlar som Hopp. Doaas flykt till Sverige och Alla människors lika värde). Pikant nog beslutades i december om stöd till Döden vid Raatevägen. Finska vinterkrigets mest mytomspunna slag, vars förläggare är Lind & Co – ett av de förlag som med Wongs hjälp satte i gång debatten …
Men fakta som statistik, bidragslistor och undersökningar reduceras allt oftare till pikanta detaljer. Varför skulle journalister och debattörer ägna sig åt sådant? Det tar tid, den enda vara som det råder större brist på än pengar i mediebranschen, och dessutom kan fakta slå hål på våra världsbilder.
Hur ska till exempel en stackars blåbrun ledarskribent kunna utmåla sig som ensam och modig sanningssägare om det går utmärkt att kritisera förortens bilbränder utan att brännmärkas? Eller en förläggare som inte får stöd för just sina böcker – även om mängder av likartade verk har fått det? Hellre då låta sig dras med ut på det stormiga åsiktshav där tunga fakta sjunker som stenar.
lisa.bjurwald@opulens.se
