KATASTROF. Förhoppningsvis kan de kaliforniska bränderna kanaliseras om till något positivt, till en bärande berättelse om att solidaritet och samarbete fungerar bättre än förljugen framgångskult om vi ska skapa en hållbar framtid på vår vanvårdade planet, skriver Erik Cardelús.
Kalifornien brinner. Kanske låter det som en filmtitel, men det är bister verklighet. En verklighet som tycks ha blivit allt värre under senare tid med tusentals evakuerade.
Och visst känns det sorgligt välbekant. Hälsingland, Amazonas, Kanarieöarna, Portugal och nu Kalifornien, det mesta tyder på att vi tvingas vänja oss vid ett ökat antal bräder runt om i världen, nu och i framtiden. Om det ens är möjligt.
Höjd beredskap, ökad oro, förstörda livsmöjligheter och ett enormt lidande, allt detta hamnar på den stigande notan över klimatkrisen. En insikt som har funnits med oss länge, men som trängts och pratats bort, inte minst av våra beslutsfattare.
Nyligen tittade jag klart på succéserien The Affair. Även den utspelar i Kalifornien, bland rika, snygga och vältränade människor. Människor med välkända problem, men som bor i snygga hus, kör flashiga bilar och saknar grått hår och rynkor i ansiktet. Framgångsrika designers, skådespelare, konstnärer, författare och PR-konsulter. Alla lever de där, i Kalifornien, i den mytomspunna regionen som bildsätter våra drömmar. Den moderna privatbilismens förlovade region. I tv-seriens slutavsnitt får huvudpersonerna åka helikopter genom staden för att hämta sina barn på grund av kollapsade transportsystem och tät stickande brandrök.
Genom hela serien illustreras och kommenteras Kalifornien, som verklighet och som dröm. Platsen där man blir rik, känd och beundrad. Eller bara låtsas bli det, allt medan man serverar långa timmar på krogen, spolar rent andras privata pooler och vaktar parkeringshus.
Att det nu rapporteras om vilda bränder i just Kalifornien kan tyckas vara en tragisk paradox, en vrångbild av vår marknadsnarcissistiska antropocena tid med dess storvulna och sårbara föreställningar om att människan är allting mått och mening. För djupt tragiskt är det med all denna blandning av lidande och självförhärligande som präglar vår tid, en tid då någon enstaka superrik procent av jordens befolkning äger mer än de flesta andra, där 15 000 barn dör varje dag av sjukdomar som enkelt skulle kunna botas enligt Unicef och där Världens Mäktigaste Man inte försitter ett tillfälle att skryta och skrodera om hur storartad han är, hur storartat hans land är och storartat han styr upp världen.
Samtidigt rapporteras det allt oftare om klimatvänliga teknologier som får allt skarpare konturer och allt större bärkraft, men som samtidigt sägs vara för dyra och osäkra för att regeringar och företag ska vilja satsa på dem fullt ut.
Vi hör också om en oljelobby som under årtionden har gjort allt i sin makt för att förstöra och förhindra alla tänkbara satsningar på alternativa drivmedel och som göder allsköns tokstollar och tankesmedjor för att de ska så skepsis och split i klimatdebatten.
Men kanske det ändå finns hopp. Ett hopp som rent av kan skjuta fart från den glammigaste av platser, åtminstone om vi tror på alla de teorier som gör gällande att vi människor påverkas mer av känslobaserat berättande än av torra forskningsrapporter när vi ska gå från tanke till handling. För länge har det talats om berättelser i dagens offentlighet, att det behövs starka och engagerande berättelser som leder oss framåt, i politiken, i näringslivet och i vardagslivet. Och förhoppningsvis kan den kaliforniska katastrofen kanaliseras om till något positivt, till en bärande berättelse om att solidaritet och samarbete fungerar bättre än förljugen framgångskult om vi ska skapa en hållbar framtid på vår vanvårdade planet.
info@opulens.se
