ORÄTTVISA. “En naiv önskan är att feminister, en ideologisk gruppering som bättre än några borde förstå orättvisan i att särbehandla människor baserat på deras kön eller genus, skulle vara transpersoners bästa allierade. Tyvärr är så inte alltid fallet,” skriver Myra Åhbeck Öhrman. Hon anser att debattörer som Kajsa Ekis Ekman bidrar till transfobi.
Förra veckans mest hjärtevärmande nyhet från gamingsfären var att en streamer spelade Donkey Kong i 57 timmar i sträck för att samla in pengar till en organisation som jobbar för unga transpersoners rättigheter.
Tyvärr var insamlingen en reaktion på hur en annan offentlig person valde att använda sin egen plattform emot dem.
Den brittiska organisationen Mermaid hade nämligen attackerats av komikern Graham Lineham. Lineham kallade dem en organisation med en “extrem ideologisk agenda” och uppmanade sina följare att bombardera en av deras finansiärer, National Lottery, med mail om att avsluta sitt stöd.
Den kände youtubern Hbomberguys (Harry Brewis) motreaktion var att försöka samla in pengar för att täcka upp den finansiering de potentiellt skulle förlora. Hans aktion blev viral, och stöttades av personer som Chelsea Manning, Neil Gaiman, Cher, John Romero och den nya kontroversiella (och av många älskade) kongresskvinnan Alexandria Ocasio-Cortez. Till slut landade insamlingen på över tre miljoner kronor.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Slutet gott, allting gott, kan tyckas. Men att aktionen behövdes bör påminna oss om att transpersoner är en av de grupper som först straffas i intoleranta samhällsklimat. Att vägra inrätta sig efter de givna könsrollerna är ett brott som bestraffas med misstänkliggöranden, hån och inte sällan våld från människor som av olika anledningar finner sagda roller viktiga att bevara.
En naiv önskan är att feminister, en ideologisk gruppering som bättre än några borde förstå orättvisan i att särbehandla människor baserat på deras kön eller genus, skulle vara transpersoners bästa allierade. Tyvärr är så inte alltid fallet.
Många feminister ser inga svårigheter i att förena ett engagemang för feminism med ett engagemang för transpersoners rättigheter. De ser transpersoner som utsatta för samma typ av förtryck som det de själva identifierat. Kanske till och med utsatta på ytterligare sätt och därför värda solidaritet.
Personer som skriver under på den intersektionella modellen — att kampen mot olika typer av förtryck mot grupper baserade på deras kön, etnicitet, klass eller sexualitet hänger ihop och måste samverka — är troligen bättre allierade.
Andra feminister ser annorlunda på det. I bästa fall stannar de vid ett inte nödvändigtvis orimligt problematiserande av att det kan vara svårt för kvinnor som utsatts för våld av män att till exempel ickebinära eller transkvinnor får tillgång till deras trygga utrymmen.
I sämsta fall skapar de ett konfliktområde där varje rättighet som tilldelas transpersoner blir ett fundamentalt hot mot kvinnor.
Det är milsvid skillnad mellan att säga att kvinnor kan må dåligt av att behöva dela ett skyddat boende med en person som fysiskt påminner dem om en man som skadat dem, och att utmåla transpersoner som onda manliga infiltratörer, perversa eller könsförrädare. Viktigast är att vi inte glömmer att även det förstnämnda blir en del av ett större spektra av fördomar, och används som slagträ av debattörer som hellre skulle hävda det sistnämnda.
När vissa feminister påstår att transkvinnor är ett hot, trots att statistiken säger annorlunda, bidrar de till transfobi.
När inflytelserika personer som Kajsa Ekis Ekman gång på gång skriver om manliga fångar som säger sig vilja byta kön och flyttas till kvinnofängelser, trots att de är en extremt liten del av den redan väldigt lilla demografiska grupp transpersoner utgör, bidrar hon till transfobi.
Dessa debattörer påminner starkt om de “invandringskritiker” som bara är intresserade av att demonisera alla människor som inte anses vara äkta svenskar, och gör diskussionen en otjänst genom att skapa ett tabu runt problem vi alla kunde haft möjlighet att sakligt diskutera tillsammans.