MORGONDAGEN. Skulle vi genomföra konststycket att släcka barns livsglädje och framtidstro kan verkligen morgondagen vara förlorad, skriver Sofia Nerbrand som är kritisk till den rådande samtidsandan.
De höga futuristiska husen i stadsdelen Hyllie i Malmö närmar sig. Mamman ställer frågan till barnen i bilen vad de tycker om dem.
”Usch”, utropar de med en mun. ”De påminner om framtiden. Vi vill inte dit!”
Den med mig jämnåriga mamman — vi gick ut grundskolan när Muren föll och växte upp med en känsla av att allt skulle lösa sig — berättar hur pessimistiska hennes barn är i samma ålder som vi var 1989. Den nya lömska tekniken, klimatförändringarna och terrorismen kommer att ta kål på både människor och planeten. Det lär de sig i skolan och det är vad många medier förmedlar.
Det är sant att det rör sig om verkliga hot. Det är ett faktum att rädsla för undergången alltid har funnits. Men det finns ett val mellan pessimism och optimism huruvida problemen går att lösa.
Väljer man svartsynen — att framtiden är en hemsk plats — försvinner motivationen att göra något. Att bry sig om något över huvud taget. För varför utbilda sig och jobba hårt om allt ändå kommer gå åt helvete? Dessutom mår man hemskt dåligt av att fokusera på det mörka. Det vet varenda en som upplevt en depression.
Bestämmer man sig för att anlägga en mer positiv syn på saker och ting är det lättare att finna lösningar. Det är de dagar man går upp på morgonen och finner inspiration och glädje som man ofta flyttar berg under dagen. Man blir utåtriktad, söker samarbeten och får tummen ur.
Framtiden är inte förutbestämd. Inte ens klimatfrågan är avgjord. Människan har löst otaliga problem fram tills dagens datum. Vi lever trots allt i den bästa av världar på så många vis — tack vare människans förmåga att samarbeta, samtala och uppfinna. Människor lever länge och bättre än någonsin och en hel del miljöförstöring har vi kommit tillrätta med. Läs Roslingboken Factfulness om ni inte tror mig.
Jag ifrågasätter inte magnituden av klimatfrågan. Men jag vill utmana den utbredda pessimismen. För den löser ingenting — tvärtom.
Politiker som bekräftar människors oro ”genom att ta den på allvar” utövar dåligt ledarskap. Det spär bara på rädslor och handlingsförlamning, ökar viljan att finna syndabockar och göder negativt tänkande. Detta är giftigt för ett samhälle.
Känner ni igen det i den rådande samtidsandan?
Jämför med gott föräldraskap. När barn ramlar medan de håller på att lära sig cykla uppmuntrar vi dem att fortsätta — trots skrapsår på knäna. Det är för att de ska förvärva en förmåga att ta sig fram för egen maskin i livet. Uppfyllas av frihetskänslan och den där totala lyckan när de kan trampa runt kvarteret själva. Ta ett krafttag framåt.
På samma sätt borde politiska ledare agera för att öka självförtroendet i befolkningen. Inte minst hos det uppväxande släktet. Skulle vi genomföra konststycket att släcka barns livsglädje och framtidstro kan verkligen morgondagen vara förlorad.
Länge leve optimismen!