Till försvar för den “västerländska godhetsfeminismen”

SLÖJAN. Låt oss vara ärliga nu, inställningen att lever man i Sverige får man anpassa sig till det svenska samhället vinner ständigt ny terräng. Slöjan är en enkel måltavla oavsett anledningen till att en kvinna eller flicka bär den, skriver Linda Bönström.

Det händer hela tiden. Varje dag, varje timme utsätts kvinnor med hijab för trakasserier och våld enbart på grund av tyget som täcker deras hår. Det finns något i det svenska samhället som gör att många uppfattar slöjan som väldigt provokativ. Bara den här veckan har jag lärt mig ett nytt skällsord, jag är en ”västerländsk godhetsfeminist” eftersom att jag inte föraktar slöjor.

Att det finns många länder med vidriga förhållanden, där framför allt kvinnor saknar frihet, betyder inte att alla som täcker sitt huvud gör det av tvång. Det avskyvärda livet dolt för omvärlden, utan att kunna göra annat än att acceptera sin lott, försvinner inte för att det finns kvinnor som istället själva valt att leva sina liv med slöja. Hoten och våldet emot dem som vill bryta sig fria från religiösa och kulturella normer försvinner inte heller för den sakens skull.

Att företag väljer att vara progressiva och tillverka slöjor som lämpar sig för sport, en efterlängtad rörelsefrihet, motverkar inte kampen för de grundläggande mänskliga rättigheterna. När modetidningen Elle delade ut priset Årets look till Imane Asry, hijabbärande fashionista med över 150 000 följare på Instagram, betyder det inte att en islamisering pågår. Om vi tillsammans står upp mot föraktet och förlöjligande av kvinnor, som av olika skäl, väljer att bära slöja så gör det inte oss till redskap för misogyna patriarkala strukturer. Men det kräver av oss att vi kan hålla igång två tankespår samtidigt; förtryck och valfrihet.

Särskilt stötande tycks det vara när flickor bär slöja – att de blir påtvingade denna förkastlighet. Jag hör ofta att dessa flickor, på grund av sjalen, inte ens kan leka ordentligt. Jag vet inte riktigt vilka barn dessa bekymrade åskådare har sett, för jag har märkt hur de tuffaste flickor kan spela fotboll utan nåd, jag har sett dem klättra i träd, sett dem cykla och spela i band. Vad det är som dessa småtjejer inte kan göra, vad det är som är så in i kaklet fundamentalt för en bra barndom, vet inte jag. Däremot ser jag hur vuxenvärlden sprider misstänksamhet. Hur den planterar och förstärker tanken på att något skulle vara fel med dessa flickor och unga kvinnor. Att det försiggår någonting hemskt i deras hem. Oavsett anledningen till att vilja täcka sitt hår har det gjorts ett val och det är förnedrande att man kan peta på självaste familjekärnan bara när det gäller vissa familjer.

Kommuner som Staffanstorp och Skurup har infört – eller försöker införa – slöjförbud i sina grundskolor, vilket jag anser vara grundlagsvidrigt i enlighet med religionsfrihet och diskrimineringslagen. Det är en mycket snårig väg att slå in på. Trots detta höjs fler röster om att slöjan måste bort eftersom att den representerar kvinnans underordning och är ett uttryck för en hederskultur där sexualiseringen av flickor är central. Dubbelmoralen slår dock som spön i backen när vi säger att vi skapar förbud för deras egen skull; för problemet är inte hur flickor och kvinnor klär sig, utan hur pojkar och män agerar utifrån detta. I patriarkala samhällen är sexualisering och diskriminering av flickor och kvinnor alltid bärande oavsett religion, tradition och kultur. Bekymret, tror jag, är inte islam utan synen på muslimer. För låt oss vara ärliga nu, inställningen att lever man i Sverige får man anpassa sig till det svenska samhället vinner ständigt ny terräng. Slöjan är en enkel måltavla oavsett anledningen till att en kvinna eller flicka bär den.

Vi har en absolut skyldighet att medverka till ett tryggt och fritt samhälle, varpå barns välfärd är vårt högsta ansvar. Alla barn och ungdomar ska få känna sig bekväma i skolmiljön, precis som att alla kvinnor ska få bestämma över sina egna liv efter eget huvud.