Tankar i november

GRÅ NYANSER. Kanske kan allt liknas vid november; att även den gråaste av månader har sina nyanser, sina hopplösheter och hoppfullheter, skriver Erik Cardelús apropå klimatkrisen och världsläget.

Det hinner bli november, årets gråaste månad. På en välbesökt hemsida läser jag om Sveriges miljömäktigaste, om en ranking som listar de personer som väger tyngst i miljödebatten. En av de absoluta topparna, en väl ansedd forskare, beskriver sig som ”optimist och globalist.” Även flertalet andra forskare på listan beskriver sig själva som just optimister. Precis som den framlidne Hans Rosling, mannen vars böcker säljer som smör och trendar mer än någonsin förr.

Mitt i allt detta funderar jag över optimismen, över tendensen hos så många klimat- och utvecklingsforskare att beskriva sig själva som optimister, trots att så många kurvor så tydligt pekar åt fel håll. Åtminstone vad gäller klimat och miljö. För utsläppen ökar, vädret blir varmare, den biologiska mångfalden minskar och de flesta av oss flyger mer än någonsin tidigare. Det shoppas, fulproduceras och åks bil i allt större utsträckning.

Nyligen valde Brasiliens folk också klimatkrisförnekaren och högermannen Bolsonaro till president. Så nu har Trump ännu en allierad i kampen för att trycka tillbaka klimatforskarnas rön och klimataktivisternas kamp.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Optimist — javisst. Kanske är det så enkelt att vi inte orkar lyssna på fler olyckskorpar, festförstörare och dysterkvistar. Vi har tröttnat på att gnällspikar står i vägen för den vackra utsikten, det lätta sinnet och den ljusa vägen framåt.

Men måste man verkligen kalla sig optimist för att räknas? Kan inte lite gammal god mellanmjölk vara den bästa drycken även här? Kan inte kampen föras utan att vi för den sakens skull intecknar varken det ena eller det andra, åtminstone inte sådär självklart och tvärsäkert. För framtiden är just oviss; vi färdas in i den oavlåtligen, vare sig vi kallar oss optimister eller pessimister, eller något annat. Kanske kan vi rent av säga pass och erkänna att vi inte riktigt vet, utan att för den skull tappa hoppet eller stämplas som lealösa och likgiltiga.

På mitt bord denna sällsamt gråa månad hamnar två böcker — Julian Barnes Tidens larm och Voltaires Candide i nyutgåva. Båda handlar om hur man ska tackla motgångar och uthärda jävligheter. För Candide jagas iväg från sitt slott ”med hårda sparkar” efter ett erotiskt snedsteg med den vackra prinsessan Kunigunda, varpå ”stor förvirring rådde i det praktfullaste och angenämaste av slott.”

Sedan drar Candide runt i världen, bland annat i sällskap med ärkeoptimisten Pangloss som envist hävdar att vi lever i den bästa av världar. Detta trots jordbävning i Lissabon, inkvisitionens härjningar och grymheter i Sydamerika och annorstädes. Till slut är Candide tillbaka i Europa och allt ändar i det välbekanta konstaterandet att man ska ”odla sin trädgård” snarare än att hänge sig åt långrandigt filosoferande och yviga spekulationer.

Även i Tidens larm tas en tur med optimismen. I centrum står kompositören Dimitrij Sjostakovitj som genomlider Stalinterrorns värsta år. Sjostakovitj lever i ständig skräck för att falla i onåd, att föras bort och avrättas, allt beroende på Stalins paranoida och svajiga humörssvängningar.

Här görs gällande att den rena optimismen trivs bäst i diktaturer, där en förkvävande ideologi har lagts ovanpå tänkandet. Antingen befinner vi oss i den bästa av världar eller så är vi på god väg till det jordiska paradiset. Inget annat. Makten vill se en ”optimistisk Sjostakovitj”, inte en kompositör som bjuder in till tungsinne och tvivel. Så Sjostakovitj lovar att följa Partiets direktiv i framtiden och skriva melodisk musik för folket, vilket är svårt.

Melodisk musik för folket, ja. Kanske uppvisar denna melodiska musik vissa likheter med toppforskarnas pliktskyldiga ”visserligen konstaterar jag att vi är i ett mycket kritiskt läge, men samtidigt är jag optimist.” För gårdagens melodiska musik för folket har nu allt som oftast förvandlats till mysig musik för Marknaden.

Ett annat spår kan vara att även den vassaste klimatforskare också är människa, någon som vill undvika att bli bärare av dåliga nyheter med risk för att behäftas med detta elände. Någon som gärna vill bli inbjuden även till nästa konferens i Paris, Rio de Janeiro, Köpenhamn eller någon annanstans dit man flyger och där man äter finmiddag och bor på flashigt hotell.

Eller så kan allt liknas vid november; att även den gråaste av månader har sina nyanser, sina hopplösheter och hoppfullheter. Det gäller bara att uppfatta dem alla, men samtidigt fortsätta sin dagliga kamp för att det ska bli ljusare och bättre.