FRAMTIDSNOSTALGI. Nedanstående dokument hittades av doktor Franz Bühring djupt inne i en dammig server, nedgrävd någonstans i norra Skåne, Sverige.
Kära kamrater i utbrytargruppen ”Vi som står upp för växter och tapeter #2”. Jag skriver till er med andan i halsen, och med största förhoppning om att det här meddelandet når er i tid. Ni är vårt sista hopp!
De första veckorna i Facebook-folkrepubliken ”Växter och tapeter #2” var allt frid och fröjd. Medlemmarna var glada, det fanns likes för alla och det rådde samförstånd i kommentarsfälten. Massorna hade gillat fram en ny ledare, en mer inkluderande med trygga rum som högsta prioritering. De gamla, korrupta ledarna för Facebookgruppen ”Växter och tapeter” hade flytt adminpalatset med helikopter under en folklig resning som började i en oacceptabel omröstningstråd.
Här skulle nu alla känna sig välkomna, och meningsskiljaktigheter skulle få finnas… Inom vissa ramar. Här skulle den lilla människans inlägg räknas lika mycket som den med störst plattform. Varje beslut om uteslutning eller insläpp i utbrytargruppen skulle förankras med alla medlemmar, alltid och samtidigt. Så stod det i den nya författningen, tydlig för alla att se högst upp i ett fastnålat inlägg (som inte syntes om man var inloggad från mobilen, men det var faktiskt ens egna ansvar att leta fram inlägget).
Förändringen skedde långsamt, men oroväckande tydligt. Kommentarer försvann i natten. Hela inlägg kunde försvinna utan spår, utan den minsta förvarning. Admin låste den stora och uppskattade tråden om prickiga eller rutiga tapeter eftersom någon använde fel pronomen. Hur ska man veta i alla lägen? Ni vet hur det är. Vi lät det bero i början, höga som vi var på den världshistoriska uppgiften att bygga den största och mest livaktiga gruppen om inredning på sociala medier. Några uppoffringar var mödan värd. Vi stod ändå upp för samma sak.
Men så skedde det. Den stora utrensningen. Admin började tysta oss, be oss hålla oss till enbart ämnen om växter och tapeter. De få som till slut vågade säga ifrån censurerades. Att ställa sig upp mot det strukturella förtryck som utövades när vi offentligt inte fick kritisera admin och gruppen straffades med uteslutning. Något som börjat som en frihetskamp hade bakom vår rygg förvandlats till en diktatur.
Gruppen är ett skal av sitt forna jag. Några tappra medlemmar försöker desperat upprätthålla en fasad av normalitet. Men alla är livrädda för Admins nycker. Om hen så mycket som misstänkte att jag numer jobbar som spion åt dom i den RÄTTMÄTIGA ”växter och tapeter”-gruppen hade mina dagar varit räknade… Kanske misstänker hen något. Jag känner hur nätet sluts runt mig, tätare och tätare. Häromdagen gillade hen inte min kommentar på en av hennes inlägg om grönspräckliga tapeter.
Ni hade rätt när ni valde att bryta er loss från Admins tvångsgrepp, kära kamrater. Jag lever nu i fruktan varje dag… I väntan på er räddning… Jag hör hur de kommer efter mig… Rädda oss innan det är för sent!!!
Här upphör texten. Jag, doktor Franz Bühring, hittade detta dokument djupt inne i en dammig server, nedgrävd någonstans i norra Skåne, Sverige. Det var från när vår samtid upplevde illusionen om politisk makt genom att fly in en parallell verklighet på sociala medier.
Som psykologer och sociologer länge studerat så tillgriper Homo sapiens kollektiva ritualer för att läka stora trauman ett samhälle genomgår. När undslapp människan denna illusion? Det är svårt att veta. Kanske lever de kvar i den än.
amra.bajric@opulens.se
