SVAR. Verkligheten är inte alltid som man tror, skriver Fredrik Ekelund i sitt svar på Järv Strandbergs debattinlägg i Opulens där Ekelund kritiseras för främlingsfientlighet. I sitt svar, undertecknat med Marisol M, hävdar författaren att det visst finns kulturella skillnader och hoppas att Strandberg läser den aktuella romanen Q.
Sedan jag outade mig den 22 augusti i år har jag erfarit en fantastisk våg av sympati och värme, även från oväntat håll, som, till exempel, två gamla hamnarbetarkompisar som var kommunister på sjuttiotalet men nu är övertygade SD:are. Där var det tummen upp direkt. Verkligheten är inte alltid som man tror.
Strandbergs yviga text är det första riktiga hugget jag fått. Jag hade förväntat mig sådana, men kanske inte från hbtq-hållet. Texten får mig att minnas de första gångerna jag vågade mig ut som transa i Köpenhamnsmörkret, darrande, nervös, fruktansvärt osäker. Men så när jag väl vågade mig in på gaybarerna förväntade jag mig kramar och tummen upp från andra transor. Så var det inte. Det blev en kamp även det, att ta sig in i gemenskapen. Det är därför ensamheten är ett av temana i min roman Q, ensamheten i kampen i lägenheten men också, förvånansvärt nog, den på barer och dansställen.
Att vara transvestit är en evig skola i ensamhet. Järvs text påminner mig om det.
Det om det personliga. Så till det principiella. Kokar man ner Strandbergs påståenden blir det till ett slags: ”Det finns inga större skillnader mellan olika kulturer”. Jag tror tvärtom, att det finns stora skillnader mellan kulturer, inte minst vad gäller könsroller och maskulinitetsideal. Det är inte bara egen erfarenhet jag bygger det på utan också på läsning av olika böcker eller studier av sådant som World Values Survey. Men också på transvänners erfarenheter. En av mina viktigaste vänner i transvärlden går under namnet ”Soledad” i min roman och vår brevväxling, som löper som en röd tråd genom boken, är i stort sett ordagrant återgiven. Hen är bolivianska med indiansk bakgrund och blev min mästare, eller snarare: mästarinna, den som räddade mig intellektuellt när allt såg mörkt och omöjligt ut. Hens brev fick mig upp ur mitt självförakt, gav mig mod men också djup kunskap om transvärlden. Soledad är matematiker och har arbetat vid olika europeiska universitet i mer än tjugo år, framför allt i Wien, men också i Holland.
Hen har aldrig gått ut som transvestit i sitt eget hemland, Bolivia. Har aldrig vågat, vare sig i La Paz eller i Cochabamba. Machokulturen är för stark, hånen för överhängande. Men, och detta är viktigt, i Europa, framförallt i städer som Wien, Zürich, Leiden, Amsterdam och Berlin har hens liv kunnat blomma. Där har hen kunnat gå på gatorna som vilken medborgare som helst. Hens latinamerikanska erfarenhet påminner mig om min tid inom vänstern på åttiotalet. Jag jobbade som tolk på Invandrarförvaltningen, framför allt med chilenska flyktingar, de flesta kommunister eller socialister. Många av mina vänner på den tiden var också chilenare och inspirerade mig i mitt skrivande.
Det som händer nu, när jag outat mig, får mig att minnas den tiden. Från det hållet är tystnaden nämligen helt kompakt. Inga tummen upp, ingenting, nada. Och det får mig att minnas ett antal interna dispyter chilenarna emellan där det värsta invektivet alltid var: Maricón! (bög). Ordval jag aldrig hörde inom dåtida svensk vänster.
Och vad islam anbelangar är det så att min svåger är muslim, en from fordonsmekaniker som jag tycker mycket om, att tre av de bästa spelarna i mitt korplag är ensamkommande afghaner (hazarer och shia) och att jag är mycket stolt över att ha dem som lagkamrater men att jag i den kamp inom islam som pågår står helt och fullt bakom den modiga, kanadensiska, lesbiska muslimen Irshad Manji (läs boken Det muslimska problemet) i hennes kamp mot det hon kallar ”ökenislam” (den av saudierna sponsrade salafismen). Och här tycker jag att Strandberg borde fundera lite över varför det är så sparsamt med pridefestivaler i Kabul, Teheran, Bagdad eller Kairo samtidigt som den typen av festivaler är vardagsmat hos oss, veritabla kärleksmanifestationer med tiotusentals deltagare i städer som Köpenhamn och Stockholm, till exempel.
Ifall Strandberg läser Q, vilket jag hoppas, träffar jag gärna henom på nån pub i Malmö för vidare diskussion. Bara vi två.
Varma hälsningar, Marisol M.
info@opulens.se
