NYA PLATTFORMAR. Som alla andra medier blir de nya plattformarna vad vi gör dem till och det finns all anledning att ta del av den utvecklingen, skriver Mattias Svensson apropå Aron Flams nu avslutade årslånga essämonolog.
I fredags avslutade Aron Flam sin mer än årslånga essämonolog Det här är en svensk tiger. Det är en kritisk uppgörelse med en grandios svensk, och inte minst socialdemokratisk, självbild under efterkrigstiden.
De sista avsnitten i det som heter del 6, har varit de mest omskakande, och jag tänker avslöja slutet: Sveriges samarbete med Nazityskland var betydligt mer omfattande än tidigare känt. Framför allt sålde SKF kullager, nödvändigt i vapenproduktion, till Tyskland ända fram till krigsslutet — ett SKF som under kriget underställts regeringen och statsminister Per Albin Hansson. Ju längre kriget led, desto mer kullager såldes till Tyskland, till rejäla rabatter. När de allierade hindrade svensk export 1944, flyttade SKF produktionen till Tyskland och fortsatte.
Sverige tog betalt i guld, väl medvetna om att mycket av detta guld stulits från andra länder och från Tysklands judiska befolkning. Bara en liten del av detta guld återbördades till sina rättmätiga ägare efter kriget. Sverige gjorde allt för att sopa igen spåren av affärer som man visste hade betalats av andras egendom och blod. All handel med Tyskland registerfördes under kriget och rättmätiga ägare borde därför i vissa fall kunna gå att spåra, men av 1 800 hyllmeter dokumentation återstår bara 54 hyllmeter. SKF:s register från tiden är förstörda. Noter hos bland annat dåvarande riksbankschefen Ivar Roth påvisar en medvetenhet om källan till det guld som svenskarna krävde för att exportera till Tyskland, och åtgärder vidtogs för att blanda och försvåra kontroll av ursprunget.
Aron Flam har grävt i arkiv och utredningar, pusslat ihop bitar från internationell forskning ur nyligen öppnade arkiv och med detta kunnat lägga ett imponerande pussel.
Det har spretat på vägen, med långa exkursioner ut i Olof Palmes barndom, Sveriges inställning till staten Israel, Flams egen judiska och svenska identitet och det svenska medie- och intellektuella klimat som plötsligt förtegs efter andra världskrigets slut. Säkert spretar det fortfarande. Den svenska socialdemokratins fientlighet mot staten Israel idag behöver inte vara kopplad till hur stora delar av Sverige villigt medverkade till Adolf Hitlers ariseringspolitik redan från början 1933. Den svenska beredvilligheten att sälja krigsnödvändig teknik i utbyte mot guld — som man visste var stulet av en brutal naziregim från systematiskt mördade offer — behöver inte vara kopplad till den akademiska Uppsalaskola som förnekar värden och mänskliga rättigheter eller Rudolf Kjellén (statsvetare vid samma lärosäte) och hans tankar att nationer i den internationella politikens kamp följer överlevnadsinstinkter snarare än högre ideal. Men när tankarna läggs bredvid varandra är det fascinerande hur väl de passar ihop.
Aron Flam har med andra ord både grävt fram nya fakta och satt dem i ett intellektuellt sammanhang, ett gigantiskt jobb värt den största respekt oavsett hur man värderar slutsatser och resonemang. En bok är på väg och utlovad till juni, och jag ser fram emot både läsning och efterföljande genomlysning och kritik.
Hela denna prestation har åstadkommits via nya medieplattformar. Essämonologen är en del av Aron Flams podd Dekonstruktiv kritik . Manus i skriftlig form finns på hans blogg aronflam.com. Allt hans arbete inklusive bokutgivningen har finansierats av frivilliga donationer via Patreon och Swish. Sådana nya plattformar möter ofta slentriankritik och slängar för att de härbärgerar arga män som skriker i bilar och exploaterar brott, terrordåd och främlingsfientliga stämningar. Det är förvisso sant, men den som vill kan också stödja verkligt oberoende och kritiska journalister som Kinagranskaren Jojje Olsson, det gör jag själv och får bonusmaterial på köpet. Vill man stödja en bred kulturkritik i fria former har denna plattform Opulens ett erbjudande.
Som alla andra medier blir de nya plattformarna vad vi gör dem till, och det finns all anledning att ta del av den utvecklingen och — jag kan inte låta bli den i sammanhanget ironiska liknelsen — vaska fram guldkornen. Mycket av det mest intressanta som händer inom fördjupande granskning pågår här. Aron Flams essämonolog, förnyande till både form och innehåll, är sannolikt det bästa exemplet så här långt.
mattias.svensson@opulens.se
