HOTBILD. Det är dags att utmana instrumentaliseringen av Förintelsen och kampen mot antisemitismen i dagspolitiska splittrande syften. Antisemitism och den med denna ideologi förbundna relativiseringen av Förintelsen är ett aktuellt hot, skriver freds- och miljöaktivisten Tord Björk.
I samband med 75 årsdagen för befrielsen av Auschwitz 27 januari 2020 syns resultatet av att den historiska enigheten i kampen mot antisemitism är bruten. Anklagelserna om att minnet av Förintelsen används för dagspolitiska intressen riktas från många håll. Det är dags att se bortom statsnyttan och föra fram vikten av att folkrörelser agerar tillsammans mot missbruk av historia, mot relativiseringen av Förintelsen och för återupprättandet av en folklig enighet mot antisemitismen.
Tidigare har det rått en bred enighet om att alla länder tillsammans lägger dagspolitiska skiljaktigheter åt sidan för att, vid viktiga tillfällen, manifestera en historisk enighet både mot antisemitism och mot försök att relativisera Förintelsen. De fascistiska staternas krigföring i Spanien 1937, i Kina 1937 och annekteringen av Österrike och Tjeckoslovakien efter demokratiska staternas eftergiftspolitik och Sovjets och Nazitysklands non-aggressionpakt har alla setts som viktiga steg som banade väg för andra världskriget som startade i västvärlden genom det tyska angreppet mot Polen 1939. Nu rivs denna enighet upp och historien skrivs om.
Oenigheten kom redan till uttryck i samband med 70-årsminnet i Auschwitz 2015. Då hänvisade den polska regeringen till att det var museet som skötte arrangemanget. Samtidigt meddelade det polska utrikesdepartementet, enligt nyhetsbyrån Reuters, att man ogärna såg att den ryska presidenten deltog. Det skulle vara inrikespolitiskt känsligt, i ett läge då Ryssland var impopulärt i Polen. Andra länder fick meddelandet att man önskade deras närvaro på högsta nivå.
När beskedet, som man önskat sig, kom från Ryssland att Putin inte skulle delta bjöd polska premiärministern Ewa Kopacz in den ukrainske presidenten Porosjenko till minneshögtiden i Auschwitz. Porosjenko hade under hösten hyllat de fascistiska organisationerna Organisationen för ukrainska nationalister (OUN) och Ukrainska upprorsarmén (UPA) som nationella hjältar. Båda organisationerna deltog i Förintelsen och massmordet på 100 000 polacker. Nu var gammalt groll och samlat avståndstagande mot Förintelsen borta, och ersatt av dagspolitisk opportunism.
Regeringens inblandning blev sedan uppenbar och kampen om historieberättelsen central. Ukrainska utrikesministern Grzegorz Schetyna motiverade i en radiointervju valet att inte bjuda in Ryssland med att lägret “befriades av Första ukrainska fronten och ukrainare” – som om ryssar inte hade med saken att göra. Första ukrainska fronten var en multietnisk armégrupp, med framförallt ryssar, som helt riktigt befriade Auschwitz efter att ha fått sin armédivsion omdöpt efter att den befriat Ukraina från nazisterna. Ukrainas premiärminister Jatsenjuk betonade på samma sätt att de enda soldater som var att betraktare som befriare av Auschwitz var de med rätt etnisk bakgrund: “Återigen påminns vi om värdet av ukrainska soldater som kämpade mot nazismen”. Detta efter att han betonade att miljoner judar och ukrainare “blev offer för nazism och stalinism.” Den röde armésoldaten förvandlas från befriare till förtryckare, om han inte råkar vara från Ukraina.
Oenigheten märks än mer i år genom att två konkurrerande minnessammankomster hålls. Ett hölls i Jerusalem med Israel som värd, ett annat på dagen till minnet av Förintelsen 27 januari i Auschwitz i Polen.
Störst bekymmer med att den historiska enigheten brutits har Israel. Då det inte längre blivit möjligt att arrangera möten för att befästa historiska enigheten mot antisemitism i Polen ordnades därför i stället World Holocaust Forum 2020 på förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem. Det sägs ha varit det största arrangemanget till minne av kampen mot antisemitism som hållits, åtminstone har antalet höga statschefer som deltar enbart överträffats i Israel i samband med två statsbegravningar. Deltog gjorde presidenterna Putin och Macron, USA:s vice president Pence och demokraternas ledare i representanthuset Pelosi, premiärminister Netanyahu och många andra statschefer.
Polens president Duda vägrade att delta. Detta efter beskedet att Putin, men inte han själv, skulle få tala. Som det första offret för den nazityska aggressionen ansåg Duda att det inte var mer än rätt att han fick komma till tals i en tid då Polen och Ryssland ömsesidigt anklagar varandra för olika händelser i upptakten för andra världskriget. Israeliska källor uppger på hemsidan för arrangemanget att ”av 41 statschefer önskade 40 att tala och blev vägrade detta vilket alla accepterade med förståelse utom polackerna”. Litauens president beslutade sedan att också utebli i solidaritet med Polen. Ukrainas president Zelenskij utnyttjade tillfället för att vid sin ankomst hävda att hans plats borde intas av en överlevare och avvek sedan för egna aktiviteter. Arrangörerna, som hade bjudit in 40 överlevare bland de 800 gästerna, påpekade svårigheterna att i sista stund ordna detta – med tanke på många av överlevarnas hälsotillstånd och säkerheten.
I Auschwitz är 200 överlevare i centrum för årets minneshögtid. När det inte längre är möjligt att ordna möten som manifesterar historisk enighet bland dagens politiska ledare i Polen, har man valt att presentera arrangemanget som opolitiskt. Samtidigt har Polen drivit sin syn på historien, såsom den började komma till uttryck i kontroversen kring 70-årsfirandet, allt hårdare inom Europeiska unionen. Nu är Bryssel plattformen för den syn på historia som Polen ser som viktig för att dess, och andras roll, som offer för både nazism och stalinism ska erkännas och Ryssland ses som arvtagare till Sovjets negativa sidor.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Tillsammans med de konservativa partierna, liberalerna och allt fler socialdemokrater, miljöpartier och högerpopulister har den Europeiska unionen (EU) drivit allt hårdare på för denna omskrivning av historien. För 500 miljoner kronor har ett museum öppnats i Bryssel om Europas historia. Där presenteras Sovjet och Nazityskland som bägge förtryckande regimer som organiserade folkmord. Steg tas alltmer mot att likställa Nazityskland med den sovjetiska regimen och därmed relativisera Förintelsen. I en resolution om vårdandet av det europeiska historiska minnet, antagen av en bred majoritet i Europaparlamentet, gick man längre än så: nu är Sovjet också ett land som, tillsammans med Nazityskland, banade vägen för det andra världskriget genom den non-aggressionspakt som bär utrikesministrarna Ribbentrops och Molotovs namn. Det övriga sammanhanget nämns inte längre. Inte ens de allierades seger tillsammans med Sovjet ses som en viktig faktor, det är inte omnämnt som något viktigt att komma ihåg.
Att de demokratiska staterna stilla såg på när Italien angrep Etiopien 1935, och lade vapenembargo mot Spanien, är bortsuddat i den nya EU-synen på vår historia. Likaså att Sovjet stödde demokratiska republiken, medan demokratiernas vapenembargo underlättade för Nazityskland och Italien att militärt stödja fascisternas uppror som ledde till seger. Storbritannien och Frankrikes utestängande av Sovjet från förhandlingarna i München där de gav Tjeckoslovakien till Hitler är också borttaget.
Det enda som finns kvar av skeendet är den sista händelsen i kedjan; att Sovjet skrev på non-aggressionspakten med dess hemliga klausul som möjliggjorde att Sovjet kunde ockupera de delar av Östeuropa som tyskarna ännu inte ville ha. Något de ansåg sig behöva i väntan på det angrepp från Tyskland som de förväntade sig skulle komma förr eller senare, vilket också skedde om än tidigare än de trott.
Resolutionen gick också mycket längre i att trappa upp den dagspolitiska striden, genom att anklaga Ryssland för att föra ett informationskrig när de inte delar Bryssels syn på historien. Den som håller fast vid den tidigare gemensamma synen på andra världskriget som främst framvuxet ur en växande fascistisk aggression, inte bara i större stater utan även i många små, ses idag som ett hot. Att avvisa den omskrivning som Europeiska unionen nu ville ska vara gällande ses som en form av informationskrig för att destablisera den Europeiska unionen.
EU:s upptrappning av en polarisering i synen på historien har lett till skarpa reaktioner från Rysslands president, följt av fortsatt upptrappning av ömsesidiga anklagelser. Risken är att den dagspolitiska nyttan helt tar överhanden och att det värde som legat i en enad front mot antisemitism och relativisering av Förintelsen sätts på undantag.
De två minneshögtiderna i samband med att det gått 75 år sedan den sovjetiska armen befriade Auschwitz visar på vilka risker detta för med sig. Båda kan anklagas för att användas i dagspolitiska syften. I Polens fall skedde det redan 2015 och i kraft av att Auschwitz inte längre kan vara den samlingsplats för den historiska enigheten mot antisemitism som mänskligheten behöver.
Även mötet i Jerusalem anklagas för att missbrukas. I den israeliska tidningen Haaretz anklagas staten Israel och dess besökare i en artikel för att använda Yad Vashem som en tvättautomat för att rentvå diverse politiker utan rent samvete:
”I decennier blev Yad Vashem till och med en obligatorisk plats att besöka för diktatorer, mördare, rasister och fascister som besöker Israel för att sluta vapenavtal och vinnlägga sig om den USA-allierades mantel av legitimitet och dess moraliska integritet (fritt översatt från begreppet kashrut som står för de judiska matreglerna som jag tolkar här används i bildlig bemärkelse). Därför finns det inte något mer lämpligt ställe att kollektivt tvätta alla dessa lands brott mot väsentliga delar av världsbefolkningen än på Yad Vashem-museet.”
Israels president Reuven Rivlin försökte gjuta vatten på vågorna. ”Historisk forskning ska lämnas åt historikerna” rapporterar New York Times att han sagt och att ”politiska ledares roll är att forma framtiden. Lämna historien åt historikerna:”
Det var en hållning som socialdemokraterna genomdrev i Europaparlamenetet för tio år sedan när en tidigare resolution skulle antas om både fascistiska och kommunistiska regimers brott. Resolutionen inleddes med tre punkter om att vara skeptisk mot att etablera historiska sanningar med politiska beslut och därtill en skrivning som inte likställde kommunism och fascism. Sedan dess har socialdemokraterna närmast mangrant anslutit sig till den linje som de konservativa och liberalerna haft från början och vi har fått en ökad polarisering.
Det är dags att utmana instrumentaliseringen av Förintelsen och kampen mot antisemitismen i dagspolitiska splittrande syften. Antisemitism och den med denna ideologi förbundna relativiseringen av Förintelsen är ett aktuellt hot. Det riktas inte bara mot judar utan också mot alla folkrörelser som kämpar för att människor behandlas lika, mot försök till splittring efter etniska linjer. Folkrörelser hotas också av demonisering då de bar fram revolutionerna i alla delar av världen men nu riskerar att ses som ursprung till något lika illa som Nazityskland. Tvärtom är det tilltro till folkrörelser som vi behöver för att arbeta för både fred på jorden och fred med jorden.
info@opulens.se
