FREDAD ZON. “Under mänsklighetens historia återkommer tanken på den heliga fristaden. Det befäl som ansvarade för insatsen mot kyrkans familjeläger behöver också en sådan plats. Och statsministern liksom du och jag.” Helena Myrstener skriver om kyrkofriden som kränktes i fredags.
I förra veckan omringades sex papperslösa barnfamiljer av ett trettiotal poliser under ett familjeläger arrangerat av Svenska kyrkan.
Med rätta blev många upprörda. Polisen säger sig ha fått tips om vilka som befann sig på lägret i norra Skåne och säger i efterhand att de tyckte att det var ett lämpligt tillfälle att slå till. De tyckte väl, efter egen logik, att det var effektivt att slå till mot lägret. Konsekvensen blev att familjer splittrades och barn sattes bakom lås och bom.
Poliserna som gjorde ingripandet kan självklart hävda att de enbart lydde order. Samtidigt måste ansvarig inom polisen ha förstått att detta skulle väcka kritik, inte bara hos kyrkan. Polisen tycks underskatta allmänhetens känsla av helighet inför ett kyrkans rum eller kyrkans verksamhet.
Kyrkans tal om kyrkofrid eller en fredad zon innebär inte att kyrkan anser sig stå över lagen. Kyrkan kan inte hävda någon slags övervärldslig rätt i sina rum. Begreppet kyrkofrid kan idag inte ha juridisk giltighet. Det enda kyrkan kan hoppas på är att polis och regering är så pass civiliserade att de respekterar denna frid och att något i vårt samhälle fortfarande får lov att vara heligt.
I praktiken betyder kyrkofrid eller fredade zoner att det behövs och är nödvändigt att det finns platser eller zoner där människan får lov att bara vara människa. Där barnen får leka och kanske se de vuxna le och slappna av. Där de får vara en helt vanlig familj. En plats där människor får höra till oavsett pass, legitimation eller livshistoria.
Tanken på kyrkofrid har djupa bibliska rötter. I Gamla testamentet finns tanken om altarets horn. Den som gripit om detta horn fick inte ryckas därifrån och dödas. Helighet och fristad hör ihop.
I Psaltaren läser vi om frälsningens horn, om Gud som människans tillflykt, sköld och värn. Förståelsen av Jesus i Nya testamentet talar om detsamma: i honom ges frälsning och räddning. Ingen är dömd eller visas bort.
I hela mänsklighetens historia återkommer tanken på den heliga fristaden. Kanske för att den säger något om att vara människa; vi alla beroende av förlåtelse, att någon lyssnar och ser mig. En plats där jag för en stund inte behöver vara dömd utan får hämta kraft och vila.
Det befäl som ansvarade för insatsen mot kyrkans familjeläger behöver också en sådan plats. Förra migrationsministern Morgan Johansson också. Nuvarande migrationsminister. Statsministern. Du och jag. Alla behöver vi få höra till någonstans.
Ett samhälle som inte värnar om fredade zoner är illa ute. Ett sådant samhälle skrämmer och förfärar. Min förhoppning är att kyrkan fortsätter värna kyrkofriden/fredade zoner. Redan nu finns en tendens att tona ner detta. Det går inte heller att tillämpa 1200-talets version av kyrkofriden, självklart inte! Och ja, begreppet är komplicerat. Det behöver omformuleras och förklaras för att kunna appliceras på vår tid.
Kyrkofriden vädjar till våra hjärtan. Till vår allmänmänskliga känsla för vad som är heligt.
helena.myrstener@opulens.se
