MOTBILD. “Satanstorp”. “Det vidrigaste jag sett på länge”. I förra veckan släppte Staffanstorps kommun en reklamfilm för att få folk att flytta dit bland annat genom att svartmåla Malmö. Reaktionerna blev starka. Efter 14 år som Malmöbo flyttade Mikael Henrik Myrtin till Staffanstorp för sex år sedan.
Han är nu kritisk till demoniseringen av sin nya hemstad.
I drygt fjorton år bodde jag på en central adress i Malmö, ett stenkast ifrån Möllevångstorget. Jag flyttade dit på sommaren under förra seklets sista år. Det var en fantastisk tid. Friheten. Den lilla storstaden, som bara tycktes bli allt mer kosmopolitisk för vart år som gick. Uteserveringarna. Människorna. Den kulturella smältdegeln. Allt detta som gör Malmö till en sådan vacker och spännande stad. Kriminaliteten såg jag inte mycket av, även om den verkade äga rum alldeles inpå knuten. Under slutet av noll-noll-talet blev den emellertid alltmer märkbar. Sprängningarna. Skjutningarna. Men som alltid är det en mycket liten procent av den totala befolkningen (Malmö är en stad med drygt 300 000 invånare) som står för den absoluta merparten av våldet.
Trots det fortsatte folk att strömma till, ifrån hela landet. Ja, till synes ifrån hela världen.
Ändå kunde jag inte riktigt förlika mej med den nationella (och internationella) bilden av staden som målades upp i de stora tidningarna, och på nyheterna. Så jävla farligt och eländigt var det väl ändå inte? De flesta människor jag träffade på den tiden, inklusive familjemedlemmar, som själva inte bodde i staden, var livrädda för min skull. Men under alla de nätter (och särskilt de första åren var dom MÅNGA) då jag vinglade hem ensam eller i sällskap av en vän på dessa ödsliga gator kände jag någonsin av någon större rädsla. Och även om en del av detta säkert kan tillskrivas berusningen och den ungdomliga dumdristigheten, så var det en bestående känsla.
Av en alldeles särskild omständighet (som vi för enkelhetens skull kan kalla kärleken) kom jag emellertid så småningom att flytta ifrån min första stad, och slumpen ville att jag hamnade i Staffanstorp. Av alla ställen. Jag kan ärligt säja att jag till en början inte var helt förtjust. Det var ju så litet. Nästan bara en massa villor. Så mossigt, liksom. Följaktligen var jag inledningsvis helt inställd på att snarast möjligt flytta tillbaka till staden jag redan saknade (med eller utan sambo.)
Men med tiden började den lilla byn växa på mej. Dessutom var jag ju vid det här laget lite till åren. (Och den sista tiden i den lilla storstaden hade varit rätt turbulent. Om än av högst personliga skäl.) Så jag uppskattade lugnet alltmer. Att exempelvis inte längre behöva trängas bland en massa främmande människor på gatorna varje gång jag hade ärenden till affären var, och är fortfarande, något av en befrielse. Och, om sanningen ska fram, vilket jag som regel tycker att den ska, så är det ju inte direkt någon skada skedd att jag numera kan ta mina sena, regelbundna kvällspromenader utan någon större risk för att träffas av en förlupen kula. Nej, bara en eller annan trött hundägare, där jag särskilt vill framhålla en välklädd herre som alltid hälsar på mej med ett högtidligt ”God afton!”, bland dom välklippta häckarna och snörräta vägarna.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Men det är inte alla lugn som består. För när nu kommunen i samma lilla by som jag dom senaste sex åren kommit att kalla mitt hem lägger upp en reklamfilm, vars uttalade syfte är att locka fler husspekulanter till orten, så väcker det av förståeliga skäl uppståndelse i de sociala medierna. Det problematiska med reklamfilmen, om detta verkar de flesta vara överens, är att den uteslutande skildrar människor av skandinavisk härkomst. Den lokale, moderate politikern Christian Sonesson hävdar att där inte funnits någon medveten tanke bakom valet av skådespelarnas hudfärg. Vilket i sej är ett ganska graverande uttalande. För låt oss säga att det stämmer. Du erkänner alltså att du är blind för det faktum att en stor procent av det här landets (och, om än en något mindre procent, av det här lilla samhällets) population inte finns representerade i filmen?
Men vad som, åtminstone för mej, är särskilt avslöjande, är det faktum att den verklige butiksinnehavaren till närbutiken som förekommer i reklamfilmen är en människa som invandrat ifrån ett betydligt sydligare land, och som därför (eftersom det är så naturen och biologin fungerar) har en annan pigmentering än den som är vanligast förekommande här i Norden. För jag kan knappast tänka mej att behovet av en kaukasisk skådespelare, eller av skådespelare överhuvudtaget, för den delen, krävdes för den lilla scenen där den fiktive affärsinnehavaren står i dörren och glatt vinkar av den lilla enbarnsfamiljen. Som ju affärsinnehavare gör. Särskilt i Staffanstorp.
Det är alltså inte bara frågan om ett medvetet val av skådespelarnas/Staffanstorpsbornas hudfärg utan ett utstuderat sådant. För sådant finns det namn, som jag inte tänker nämna här. För det behövs inte.
Men att som Hanna Höie först måla upp en bild av ett Malmö som, med undantag för den verklighetstrogna inledningen, åtminstone för mej framstår som – nästan – lika idyllisk som den av Staffanstorp i reklamfilmen, i en text underblåst av förståelig indignation över att få sin (och min) älskade stad svartmålad, för att sedan göra sej skyldig till, i princip, precis exakt samma sak själv när hon indirekt, i en överförd bemärkelse (av det slag som i litteraturteorin går under namnet metonymi), beskriver Staffanstorpsborna som ”otrygga, själlösa och döda”, är ingenting mindre än att bidra med just den sortens onyanserade argument och ohederliga intellektualism som gjort debatten i det här landet så infekterad.
För jag menar, vem av oss skulle inte vilja bo i ett samhälle präglat av ”sammanhållning, solidaritet, acceptans, stolthet och glädje!”
info@opulens.se
