Sommaressän: Vänstern måste stå emot högerpopulismen 8

DEL 8. Socialdemokratiska partier har tappat mark under nästan två decennier men lösningen ligger inte i att efterapa högerpopulistiska idéer om invandring, menar Cas Mudde. Varje måndag under sommaren publicerar Opulens en ny del av den nederländska statsvetarens åtta delar långa essä. Detta är den sista.Vill du läsa tidigare delar söker du på ”Cas Mudde” i sökrutan här ovan.

Det är viktigt att betona att det som vi står inför nu är socialdemokraternas kris och inte de socialdemokratiska idealens kris. Det kan framstå som bedrägligt att säga detta i en tid då valnederlagen för socialdemokratiska partier tycks avlösa varandra i en oändlig rad. Men de socialdemokratiska idéerna lever och har hälsan. Faktum är att jag inte kan minnas någon annan period i mitt vuxna liv när det funnits en lika dynamisk debatt om socialdemokratins framtid. Men det ska förstås sägas att denna debatt ironiskt nog är i det närmaste exklusivt baserad i USA och att idéerna där diskuteras under det något missvisande begreppet ”demokratisk socialism”. Men debattens vågor går höga även utanför de traditionella progressiva salongerna.

Många traditionella socialdemokratiska politiska idéer stöds av majoriteten av befolkningarna i Europa och Nordamerika. Till exempel fastslog en nyligen gjord OECD-studie att majoriteten i de 21 medlemsländerna stödjer en högre beskattning av de rika till förmån för de fattiga. Mer än hälften av befolkningarna vill att deras regeringar ska garantera folket bättre pensioner (54%), medan nästan hälften känner detsamma rörande en bättre sjukvård (48%). Mer än en tredjedel (37%) stödjer även idén om en garanterad basinkomst i form av medborgarlön.

Likväl är det så att de socialdemokratiska partierna fortsätter att förlora väljarstöd och att välfärdsstaten, detta institutionella uttryck för så många socialdemokratiska idéer, konstant är under avveckling. Detta beror på att den politik som innebär högre beskattning av de rika och en starkare välfärdsstat är grundad i den socialdemokratiska ideologi som sedan 1980-talet har förlorat sin ideologiska hegemoni till nyliberalismen.

Nyliberalismen är inte bara ett ekonomiskt system utan även en ideologi som fundamentalt har förändrat hur människor ser på politiken. Faktum är att man skulle kunna säga att nyliberalismen har varit mer framgångsrik som ett ideologiskt projekt än som ekonomiskt program. Aktiva medborgare har blivit passiva konsumenter som anser att den offentliga sektorn är ett ineffektivt alternativ till den privata sektorn och tycker att konkurrensen mellan såväl företag som individer är den bästa modellen för ett idealsamhälle.

Konsekvensen av detta är att det inte kan bli någon opinionsmässig återfödelse av de socialdemokratiska partierna förrän socialdemokratiska politiker börjar utmana det nyliberala samhället och återetablerar sina egna idéer om jämlikhet och solidaritet som något självklart, det vill säga ett nytt sunt förnuft. Som den italienske marxisten Antonio Gramsci förklarade för hundra år sedan är politisk framgång endast möjlig efter att en kulturell hegemoni har etablerats. Bara när människor stödjer de underliggande värderingarna hos socialdemokratin kan partierna bedriva en framgångsrik valkampanj på basis av socialdemokratiska värderingar.

Projektet med att återetablera den kulturella hegemonin av de socialdemokratiska idéerna kommer att kräva mobilisering av människor utanför de existerade politiska partierna, inklusive de socialdemokratiska. I de flesta länder är dessa partier hur som helst styrda av människor som gick med under tredje vägens höjdpunkt som de felaktigt anser vara ”den äkta” socialdemokratins höjdpunkt. På ett liknande sätt borde den ideologiska förnyelsen ske i ett självständigt samarbete med de gröna och ”radikala vänsterpartierna” som har överlappande men fundamentalt olika ideologiska projekt.

Socialdemokratins förnyelse kommer att kräva en ny kulturell och politisk infrastruktur inledningsvis förlagd utanför de parlamentariska ramarna. Den borde inkludera fackföreningarna som trots försvagat medlemskap och förlorat inflytande fortfarande har bättre kontakt med arbetarklassen. Det borde också inkludera progressiva minoritetsorganisationer, särskilt de som fokuserar på socioekonomiska problem samt nya gräsrotsorganisationer som är baserade på lokala gemenskaper.

Kort sagt, att återuppliva socialdemokratin kommer att kräva en ny socialdemokratisk rörelse som är större, djärvare och mer dynamisk än de nu existerande partierna.