DEL 3. Socialdemokratiska partier har tappat mark under nästan två decennier men lösningen ligger inte i att efterapa högerpopulistiska idéer om invandring, menar Cas Mudde. Varje måndag under sommaren publicerar Opulens en ny del av den nederländska statsvetarens åtta delar långa essä. Vill du läsa tidigare delar söker du på ”Cas Mudde” i sökrutan här ovan.
Under 1990-talet minskade den genomsnittliga väljarandelen för socialdemokratiska partier inte så anmärkningsvärt mycket. De högerpopulistiska partierna fick inte ytterligare väljarsympatier. Den stora transformeringen skede först under 2000-talet, särskild i samband med terrorattackerna den 11 september 2001. Den politiska benämningen “krig mot terror” (war on terror) hjälpte till att skapa kulturella oroscentrum rörande invandring, islam och säkerhet, företeelser som blev dominerande ämnen i det nya århundrandet. I flera västeuropeiska länder fick det nya politiska landskapet — som var definierat i kulturella snarare än ekonomiska termer — till följd att de gröna partierna blev den största vänsterkraften i politiken samtidigt som de populistiska högerpartierna kom att dominera i fältet till höger.
Högerpopulistiska partiledare gillar att bli sedda som de gamla socialdemokratiska arbetarpartiernas arvtagare, det vill säga som autentiska representanter för ”det äkta folket”. Exempelvis har AfD:s förre detta ledare Frauke Petry öppet deklarerat att ”AfD vill bli det nya SPD”. Och den självutnämnde högerextreme ambassadören och Trumps förre detta rådgivare Steve Bannon påstår att ”det finns förskräckligt många typer på Bernie Sanders sida som kommer att rösta på oss 2020”.
Men även denna ambition innebär ett missvisande antagande om arbetarklassens rösthistoria. Det är sant att arbetarklassen i Västeuropa sedan det andra världskriget har röstat i oproportionerligt hög grad på socialdemokratiska partier och relevanta kommunistpartier. Men en avsevärt stor del av arbetarklassen har alltid röstat för högerpartier.
Sedan tillkomsten av den populistiska högern under det tidiga 1980-talet har deras väljarbas skiftat och utvecklat sig genom att arbetarna blivit en viktig men långt ifrån dominerande komponent. De få högerpopulistiska partierna under 1980-talet hade alla en liten väljarbas med väljarstöd under 5 procent. Deras väljare hade en varierande klassbakgrund och rösthistoria.
Partierna som Vlaams Bloc i Belgien och Front National i Frankrike var särskilt starka bland egenanställda men attraherade också både låg- och högutbildade anställda. Föga förvånande, med tanke på att de högerpopulistiska partierna presenterade sig själva som alternativ till både vänstern och högern, så kunde dessa partier fånga väljare från båda sidor samt även fånga förstagångsväljare och sådana väljare som aldrig röstat tidigare.
När vissa högerpopulistiska partier under 1990-talet började få bättre resultat, som motsvarade mellan 5 och 15 procent av väljarstödet, fanns det ett tydligt skifte i väljargruppens sammansättning. Partierna behöll greppet om sina medelklassanhängare men började också att attrahera väljare från arbetarklassen. Hans-Georg Betz, som var en av pionjärerna när det gäller den akademiska forskningen om högerpopulistiska partier var den första personen som la märke till det som han kallade ”proletariseringen” av populisthögern.
Iakttagelsen att arbetarklassen under det sena 1990-talet höll på att skifta sina lojaliteter till förmån för högerpopulisterna kom ytterligare att stärkas av skiftet i högerpopulisternas propaganda. Tidigare var fallet att flera av dessa partier som stödde nyliberal politik, som lägre beskattning och privatisering, började med att hylla en chauvinistisk välfärdsstat vars nyttigheter skulle vara robusta men bara ”för våra egna”.
Som en konsekvens började väljarbasen hos de mer framgångsrika högerpopulistiska partierna som franska Front National och österrikiska ÖVP att likna väljarbasen hos de traditionella socialistiska och socialdemokratiska partierna under 1990-talet. I såväl de allmänjournalistiska som akademiska texter som producerades vid sekelskiftet började dessa framgångsrika högerpopulistiska partier omtalas som ”arbetarpartier” eftersom dessa var bland de mer populära hos (den vita) arbetarklassen. Den stereotypiske högerpopulistiskt orienterade väljaren i Västeuropa beskrevs nu som en ung, lågutbildad arbetarklassman.
Men detta var en vilseledande bild. Unga och arbetarklassväljare var faktiskt överrepresenterade i väljarbasen hos de framgångsrika högerpopulistiska partierna. De utgjorde dock, väl att märka, fortfarande på sin höjd en numerärt stor grupp men inte en majoritet i högerpopulisternas väljarbas.
info@opulens.se
