DEL 2. Socialdemokratiska partier har tappat mark under nästan två decennier men lösningen ligger inte i att efterapa högerpopulistiska idéer om invandring, menar Cas Mudde. Varje måndag under sommaren publicerar Opulens en ny del av den nederländska statsvetarens åtta delar långa essä. Vill du läsa den första delen söker du på ”Cas Mudde” i sökrutan här ovan.
Vid första anblick verkar det logiskt att länka ihop socialdemokratiska partiers nedgång med högerpopulistiska partiers framväxt. Men korrelationen är inte alltid lika med orsakssambandet. Till att börja med har inte denna utveckling skett vid samma tidpunkt. Och det är ännu viktigare att det finns olika orsaker som förklarar utvecklingen.
Om vi tittar på den genomsnittliga väljarandelen hos de socialdemokratiska partierna i Västeuropa kan vi se att andelen steg upp över 30 procent under 1950-talet och förblev stabil fram till 1980-talets slut. I början av 1990-talet föll den genomsnittliga andelen till precis under 30 procent, bara för att falla skarpt under 2000-talet. Idag är andelen något över 20 procent.
Fram till början av 1980-talet var högerpopulistiska partier mestadels irrelevanta i Västeuropa och fick runt 1 procent av rösterna. Under 1990-talet ökade stödet till runt 5 procent. Men samtidigt som röstandelen för de socialdemokratiska partierna föll under 1990-talet så växte inte de högerpopulistiska partierna. Under 2000-talet började högerpopulistiska partier att öka måttligt igen motsvarande 10 procent.
Dessa siffror representerar alltså röstgenomsnittet i Västeuropa men genom att titta på specifika länder blir det tydligare att de högerpopulistiska partiernas framväxt inte är det som har orsakat nedgången för de socialdemokratiska partierna. I många fall har den populistiska högern ökat utan att det funnits motsvarande nedgångar för mitten-vänster-partierna. I andra fall började mitten-vänster-partierna att tappa väljare långt innan det fanns något större högerpopulistiskt parti.
I Schweiz dubblade Västeuropas mest framgångsrika högerpopulistiska parti SVP sitt väljarstöd från 14,9 procent till 29,4 procent mellan 1995 och 2015 samtidigt som socialdemokraterna förlorade runt 3 procent av sitt väljarstöd under samma period. De tyska socialdemokraterna i SPD började sin nedgång efter 1998 men fick den största smällen 2009, fyra år innan det högerpopulistiska AfD bildades.
I Nederländerna drabbades socialdemokraterna av ett bakslag i form av uppkomsten av det högerpopulistiska Pim Fortuyns lista (nederländska: Lijst Pim Fortuyn, LPF) under 2002 men återhämtade sig väl under de följande åren. Under 2017 fick partiet sitt stora bakslag när man förlorade 19,1 procent (motsvarande tre fjärdedelar av väljarstödet från 2002), något som skedde flera år efter höjdpunkten för Geert Wilders högerpopulistiska PVV under 2010.
Dessutom var det så att den kombinerade extremhögern bestående av PVV och det nybildade FvD endast hade små framgångar, motsvarande 4,9 procent under 2017. För att inte nämna socialdemokraterna i Spanien som var nästan halverade redan före uppkomsten av det högerpopulistiska partiet Vox. Faktum är att de spanska socialdemokraterna faktiskt hade en betydande framgång och gick från 22,6 procent till 28,7 procent i samma val som förde Vox in i parlamentet med 10,3 procent av rösterna.
Det finns en enkel förklaring till denna utveckling. Nedgången för de socialdemokratiska partierna har till en stor del helt andra orsaker än uppkomsten av högerpopulistiska partier. Först och främst har vikande väljarstöd för socialdemokraterna huvudsakligen orsakats av övergången från en industribaserad ekonomi till en tjänstebaserad ekonomi. Detta har lett till bland annat en avsevärd minskning av antalet traditionella arbetarklassjobb och att arbetarklassen är en grupp som minskat i befolkningen som helhet.
Konfronterade med en minskande arbetarklass och växande medelklass började de socialdemokratiska partierna att fokusera på den sistnämnda väljargruppen. Detta skedde på arbetarklassens bekostnad. Inspirerad av Bill Clintons framgångsrika flytt till mitten under valet i USA 1992 döpte Tony Blair om Labour party till ”New Labour” under 1994. Blair omfamnade ett nytt slags ”integrationskonsensus” där fokus fanns på kultur (mångkulturalism), ekonomi (nyliberal globalisering) och integration på internationell nivå (EU).
Utöver det försökte Blair att ”avpolitisera” politiken genom att han propagerade för ett nytt ”pragmatiskt” förhållningssätt och ”sunt förnuft” i form av lösningar där alla enligt vad som sades skulle vara vinnare. Snart kom andra västeuropeiska socialdemokratiska partier att följa Blairs modell. Det gjorde till exempel nederländska PvdA och tyska SPD vars ledare Gerhard Schröder påstod sig representera ”den nya mitten” (die neue Mitte). Sakta men säkert kom även de franska socialisterna och olika sydeuropeiska socialdemokratiska partier att slå in på samma väg.
info@opulens.se
