Sommaressän: Vänstern måste stå emot högerpopulismen 1

DEL 1. Socialdemokratiska partier har tappat mark under nästan två decennier men lösningen ligger inte i att efterapa högerpopulistiska idéer om invandring, menar Cas Mudde. Varje måndag under sommaren publicerar Opulens en ny del av den nederländska statsvetarens åtta delar långa essä.

Det finns en enkel förklaring bland gamla mitten-vänsterpartister beträffande nedgången för partierna som de brukade leda. Förklaringen som ges: invandringen.

I  intervjuer med The Guardian sjöng Hillary Clinton, Tony Blair och Italiens förre detta premiärminister Matteo Renzi alla i samma tonart. Samtliga ansåg att Europa måste ”få grepp om migrationen” för att stoppa högerpopulismen. Det hinner knappt gå en vecka utan att någon kandidat eller kolumnist deklarerar att socialdemokraterna kommer att återfå makten när de stänger gränserna.

Besattheten av invandringsfrågan är ingen slump. Det är något som reflekterar en bred föreställning om att nedgången för de stora mitten-vänsterpartierna i Europa som Socialistpartiet i Frankrike, Demokratiska partiet i Italien och Socialdemokratiska partiet i Tyskland har orsakats genom uppkomsten av nya partier tillhörande den populistiska högern. Dessa populister som anses ha ”stulit” den gamla arbetarklassens röster genom nationalistiska och även auktoritära budskap. Som en konsekvens har mitten-vänsterpolitiker tappat omdömet och rusat iväg för att kunna erbjuda en politik som kan ”vinna tillbaka” arbetarklassen.  Blair oroade sig för ett sådant fenomen så tidigt som 2001, om vi får tro hans tidigare EU-politiske rådgivare Stephen Wall. Rådgivaren minns den dåvarande premiärministerns uttalande — ”en sak som gör att jag kan förlora det kommande valet är invandringen”.

Dessa synpunkter är knappast begränsade till Hillary Clinton och Tony Blair. I samband med Donald Trumps otippade seger insisterade många amerikanska socialdemokrater på vikten av att ”vinna tillbaka rostbältet” och att detta bara kan ske om Demokraterna anammar de vitas rädsla för invandrare. Det är ett faktum att Hillary Clinton har en lång lista med uttalanden och röster i senaten emot ”illegal invandring” och för ”gränssäkerhet”, inklusive stängsel, medan prominenta europeiska socialdemokrater har uppmanat till ”invandringsrealism” sedan slutet av 2000-talet.

Sedan den så kallade flyktingkrisen under 2015 har sådan oro eskalerat till panik och fått som konsekvens att ledarna från europeiska socialdemokratiska partier satsar på att skylta med sin oro över invandringen. Under de senaste åren har ledaren för Socialistiska partiet i Belgien utfärdat en generell formulering om att ”migrationen till Europa måste minska”, medan den nya partiledaren för Socialdemokraterna i Tyskland har sagt att hennes land ”inte kan acceptera alla” asylsökande som anländer till gränsen. De danska socialdemokraterna har gått så långt i sina uttalanden rörande invandring att uttalandena är svåra att skilja från det högerpopulistiska Dansk Folkeparti. Danska Socialdemokraterne levererar precis samma beskyllningar mot muslimer i Danmark, som anklagas för att leva i ”parallella samhällen” och det är samma argumentation om att invandringen ”underminerar” den danska välfärdsstaten.

Den dramatiska vändningen i retoriken hos mitten-vänsterpartier är en del av ett större panikfenomen som är direkt förknippat med tankar på hur spridningen av högerpopulismen i Väst bör stoppas. Den konventionella uppfattningen om klokskap i detta fall har för det mesta styrts av en växande grupp akademiker och sakkunniga, som ofta är höger- eller mittenorienterade, och som ger samma råd — socialdemokratiska partier kommer att försvinna om de inte, genom att begränsa invandringen, tar hand om sådana väljargrupper som “de för tillfället lämnat bakom sig”. Vissa akademiker går så långt nu som att öppet försvara vit identitetspolitik eller den identitära rörelsen.

Argumentet att ett “tuffare” förhållningssätt till invandring kommer att återuppliva de socialdemokratiska partierna och reducera den radikala högerns framväxt baseras på två grundläggande felaktigheter som tillsammans reflekterar ett större missförstånd om mitten-vänsterpartiernas historiska roller.

Det första misstaget är det utbredda antagandet att högerpopulismens framväxt och de traditionella mitten-vänsterpartiernas nedgång är två sidor av samma mynt. Båda processerna sägs vara orsakade av att arbetarklassväljare lämnar socialdemokratin till förmån för nationalistiska och identitära budskap hos den populistiska radikalhögern. Det andra missförståndet, nära förbundet med det första, är att väljare som nu stödjer högerpopulister till en stor del skulle komma från en vit arbetarklass som tidigare troget brukade rösta på socialdemokratiska partier.