STRATEGIKOLLAPS. Under försommaren har M och S bestämt sig för att låta valet handla om invandring och tävla med Sverigedemokraterna på deras planhalva med hårdare tag och mer restriktioner. Isobel Hadley-Kamptz är inte förvånad över att det går dåligt.
24 procent. Bara tiondelar högre än de allra lägsta Juholt-nivåerna. Det kan inte vara särskilt roligt att vara sosse i dag med den nya Ipsos-mätningen i Dagens Nyheter. Nå, de får faktiskt skylla sig själva.
Efter ungefär en månads inledande valarbete har Socialdemokraterna alltså jobbat ner sig själva i nivå med partiets historiska lägstasiffror och samtidigt gett SD en skjuts uppåt till hela 20 procent, den bästa siffran någonsin för partiet. Moderaterna ligger mittemellan på 22. Döden, döden, döden, som Astrid Lindgren skulle ha sagt.
Den som har bara en liten aning om modern europeisk politisk historia är förstås inte särskilt förvånad. I land efter land där högerpopulistiska partier dykt upp och vuxit har etablerade partier, både till höger och till vänster, försökt anpassa sin politik efter sin bild av väljarnas önskemål. Väljarna har dock nästan ingenstans kommit tillbaka utan föredragit originalet snarare än kopian, och de högerpopulistiska partierna har fortsatt att växa.
Under försommaren har vi nu sett hur både M och S bestämt sig både för att låta valet handla om invandring och för att tävla med Sverigedemokraterna på deras planhalva med hårdare tag och mer restriktioner. Precis som i alla andra länder tycks väljarna dock se detta mer som en bekräftelse på att Sverigedemokraterna hela tiden har haft rätt än på att Moderaterna eller Socialdemokraterna skulle vara särskilt lämpade att hantera frågan. Det är som sagt inte särskilt förvånande för någon utom möjligen för partistrategerna i S och M, som väl rimligen annars inte skulle ha valt den här vägen.
Vad som däremot ändå är förvånande är hur nästan alla partier famlar i detta det nya politiska landskapet. Vi har tre block, och just nu till och med tre ungefär jämnstora partier. Högervänsterskalan finns förstås fortfarande, men är inte längre den viktigaste för stora grupper väljare. I mina sociala flöden ser jag till och med rätt många som står och väger mellan Vänsterpartiet och Centern. Det borde vara omöjligt och framstår utifrån högervänsterskalan som vansinnigt, men är ändå en realitet för åtminstone vissa väljare.
Ur ett perspektiv är det dessutom helt logiskt, på samma sätt som Sverigedemokraternas framgång är det. Dessa tre partier är de enda som framstår som autentiska, som väljarna upplever sig kunna lita på, som har värden de faktiskt tror på och som lägger grunden för ställningstaganden och så småningom eventuella kompromisser i sakfrågor. Aftonbladets ledare frågade sig till exempel häromdagen om man kan lita på att Annie Lööf står upp för sina värderingar, och det vet vi förstås inte. Vad vi däremot vet är att till exempel Socialdemokraterna inte ens verkar ha några värderingar kvar. Det ser väljarna och de agerar därefter.
I en intressant essä i Dagens Arena skriver statsvetaren Marie Demker om hur de stora svenska partierna verkar tro att de nya värderingsskalorna, som GAL–TAN, går att neutralisera med retorik och lite snabba åsiktsskiften, och allra helst blocköverskridande överenskommelser, så att man därefter kan gå tillbaka till den högervänsterskala där man känner sig bekväm. Som hon beskriver det gör de taktiska manövrarna bara att kompassnålen snurrar för väljarna.
Som vi redan sett ute i Europa finns det ingen naturlag att historiskt stora partier fortsätter att vara stora. Både Socialdemokraterna och Moderaterna rymmer så djupa värderingsklyftor utifrån de nya skalorna att det enda som långsiktigt kan hålla samman partierna i deras nuvarande form är makten.
Demker skriver: ”Allt tyder på att GAL–TAN-dimensionen i dag är en ny realiserad politisk skiljelinje i svensk politik, och det betyder att situationen är irreversibel. Något läge där det kan ‘bli som förut’ finns inte.” Denna insikt har uppenbart ännu inte nått fram till svenska partier.
Fram till ungefär hösten 2015 försökte partierna ignorera de väljare som lutade åt TAN-hållet, traditionellt, auktoritärt, nationalistiskt. Eftersom invandringsfrågan blivit lackmuspappret för detta kan vi, med insikt om att det blir extremt översiktligt och delvis helt felaktigt, definiera gruppen utifrån de 53 procent som enligt SOM-institutet vill minska invandringen. I den här valrörelsen har i stället nästan alla partier valt att ignorera de väljare som lutar åt GAL-hållet, alltså 47 % av befolkningen.
Politik som skenande buffelhjordar. Väljarna kliver åt sidan för att inte bli nedtrampade.
isobel.hadleykamptz@opulens.se
