”Det är våra traditioner som gör oss till svenskar. Men makteliten vill ta dem ifrån oss”, sa Sverigedemokraternas Mattias Karlsson i sitt tal i Sölvesborg i lördags. Hur är det möjligt att SD trots sina opinionsframgångar fortfarande lyckas framställa sig själva som underdogs? Ja, antagligen har det en hel del att göra med hur de framställs i media.
Jag kan inte släppa Sverigedemokraternas partievenemang i Sölvesborg i lördags. Inte partiledare Jimmie Åkessons sommartal. Inte det här med att han under festligheterna på kvällen, vilket framgår i ett videoklipp på Facebook, var utklädd till Khadaffi och rockade loss på sitt stela sätt till Dr Bombays 90-talsdänga Calcutta (Taxi Taxi Taxi). Var och en blir ju salig på sin fason och jag hade nog själv garvat läppen av mig om jag bevittnat denna bisarra scen där i partytältet på Slottsudden.
Nej, det jag inte kan släppa handlar om just partiets chefsideolog Mattias Karlssons tal om de kulturaktiviteter evenemanget hade att bjuda på: stångstörtning, folkdans, vävning och varpa. De traditioner som makteliten alltså enligt SD vill stjäla.
Här kan man plocka en enkel poäng genom att exempelvis påpeka att stångstörtning nog mer är en gotländsk eller skotsk tradition än svensk. Eller att det för övrigt nog tävlats i att kasta trädgrenar långt innan nationalstaterna ens var påtänkta. Men låt oss inte vara såna nu. Även SD inser nog att de flesta traditioner korsbefruktats av olika kulturella influenser men svenska blir de väl i deras mening när de omfamnats av oss svenskar under tillräckligt lång tid. Fast det förra är det nog lite si och så med. Jag menar, stångstörtning är väl ändå en idrott med så många aktiva de närmaste hundra åren att det får hispteraktiviteten roller derby att framstå som en folksport?
Hur som helst är det förstås trams att makteliten vill stoppa stångstörtning. Intressant dock att SD:s underdog-trick fortfarande funkar i media.
Att SD borde bevakas på samma sätt som andra politiska partier kan tyckas självklart. Samtidigt beter sig inte sympatisörerna som vilka som helst. Exempelvis brukar andra partianhängare inte ha den lilla otrevliga ovanan att i parti och minut hota journalister. Och att SD själva gärna viftar bort detta faktum beror förstås inte på att det handlar om en ovälkommen så kallad svans utan för att det är en del av partiets kärnverksamhet.
Jag är ingen stark anhängare av konsekvensneutral journalistik. De publicister som hävdar den ståndpunkten gör det enkelt för sig. Ofta verkar det mest handla om att undvika debatt om den egna journalistiken. Likväl kan förstås inte bevakningen av en politisk rörelse, oavsett färg och fason, styras av journalistkårens privata åsikter. Det är inte bara etiskt ohållbart utan också, vad gäller SD, ofta rent kontraproduktivt. En inte obetydlig del av deras framgångar bygger ju på den självpåtagna rollen som anti-etablissemang. Om en nyhetsreporter låter sin aversion mot partiet skina igenom så finns det tusen bloggar, twitterkonton och kommentarsfältherrar som gör politik av situationen.
Media bör behandla SD som vilket parti som helst men göra en korrekt avvägning och inte rapportera om varje verklighetsfrånvänt utspel. Deras företrädare är trots allt ur ett verkligt radikalt politiskt perspektiv inga underdogs utan bara maktelitens senaste uppkomlingar.
info@opulens.se
