NY RASISM. På sätt och vis påminner oförmågan att urskilja ny rasism om föreställningen att fascism måste uppträda i historisk form för att definieras som fascism. Om förespråkarna inte bär ridstövlar så kan det, enligt detta synsätt, inte vara fråga om fascism, skriver Nathan Hamelberg.
Häromdagen följde jag två trådar på Facebook. Den ena fanns på en så kallat ”Sverigevänlig” sida, den andra på en antirasistisk sida som jag skulle vilja påstå präglas av mer kunniga inlägg än de flesta antirasistiska sidor. Den förra tråden dominerades av inlägg från personer med anonyma konton, även om vissa av de som skrev i tråden gjorde det i eget namn. Och en sak slog mig som så tydligt: väldigt många antirasister, även de som är synnerligen väl insatta, fokuserar något enormt på historien. Kanske just för att de är så insatta. Medan så mycket av rasismen vi upplever idag är reaktiv. Den uppstår på nolltid.
Tittar man på vad som skrivs så är det rasismen som är förutsättningen för att den politik som det propageras för ska bli begriplig. Det är i Sverige inte främst historiskt djupt rotade fördomar om särskilda grupper som kastas fram, utan den rasism det rör sig om är till stora delar ny.
Jag är med i en mängd medvetna afrikansksvenska sammanhang, och mer ofta än inte är folk medvetna om den svenska kolonin på Saint Barthélemy, om det svenska slavfortet i nuvarande Ghana, om den svenska slavhandeln med mera. För det mesta finns det även kännedom om kolonisationen av Sápmi, och Delaware likaså. Men det känns ändå som att det här råder ett glapp. Den historiska rasismen är fruktansvärd, men jag tror ändå att det är ett misstag att fokusera så mycket på den istället för den rasism som skapas nu.
Jag är inte så övertygad om tanken om att rasismen kommer som ett spöke från forna dagar. Jag ser människor avhumaniseras i rekordfart idag på sociala medier. Det är inte så att föreställningarna är frikopplade från det historiska, men det är ändå så att det hela tiden kastas fram nya invektiv, nya konspirationsteorier, nya nidbilder och så vidare. Och framförallt, det är reaktivt – såväl gamla som nya rasistiska idéer kastas fram.
Den historiska rasismen, oavsett om det handlar om den som motiverade den transatlantiska slavhandeln, tvångskristnandet av samiska barn eller om diskrimineringen av romer uppstod i särskilda historiska sammanhang. Självklart har det haft betydelse för hur svarta, samer och romer har det idag i Sverige, men ibland verkar det som att många hoppas och tror att rasism enbart beror på okunskap och fördomar. Det vill säga föreställningar som kommer att malas ner av historiens kvarnhjul – som om rasismen inte uppstod för att den kunde möjliggöra saker. Som om rasismen inte kommer att kunna uppstå igen. För det kan den – sannolikt inte främst på pseudobiologisk grund men likafullt på pseudovetenskaplig grund. Det kan den göra helt utan att behöva vara en slaggprodukt från förr.
Jag är inte så övertygad om tanken om att rasismen kommer som ett spöke från forna dagar. Jag ser människor avhumaniseras i rekordfart idag på sociala medier. Det är inte så att föreställningarna är frikopplade från det historiska, men det är ändå så att det hela tiden kastas fram nya invektiv, nya konspirationsteorier, nya nidbilder och så vidare. Och framförallt, det är reaktivt – såväl gamla som nya rasistiska idéer kastas fram.
Här är ett exempel: En bekant följde sidan Avpixlat – före detta Politiskt Inkorrekt, nuvarande Samnytt – noga vid tiden före och efter Dagens Nyheters avslöjande av Skånepolisens ”romregister” eller, som poliserna själva valde att kalla det, ”analysfil”. Innan registret uppdagades lyste antiziganismen med sin frånvaro på Avpixlat.
När väl polisens register uppdagats exploderade antiziganismen. Med andra ord, ny(gammal) rasism mobiliseras och mobiliserar. Tidigare var det muslimhat som gällde, men så fort en konflikt kan framställas som en kamp mellan svensk auktoritet och de andra så briserar rasismen.
Vi ser alltså hur elastisk rasismen är. Rasismen behöver helt enkelt inte kopplas till den transatlantiska slavhandeln eller Linné för att få bärkraft.
På sätt och vis påminner oförmågan att urskilja ny rasism om föreställningen att fascism måste uppträda i historisk form för att definieras som fascism. Om förespråkarna inte bär ridstövlar så kan det, enligt detta synsätt, inte vara fråga om fascism.
På samma sätt förhöll det sig med antiziganismen i Stockholm. Det var en död fråga på de rasistiska sajterna till dess att Sverigedemokraterna kom på att det inte är lika lätt att få stockholmare att ogilla muslimer i stadsbilden som det är att mobilisera mot ”EU-medborgare” från Rumänien och Bulgarien som tigger i offentligheten.
Hat och hot mot marockanska barn och ungdomar, ensamkommande från Afghanistan och Syrien bygger bara delvis på troper om muslimer, så mycket av hetsen är ny. Att de grupperna med sådan lätthet kan pekas ut och framställas som De Andra beror nog delvis på historisk rasism, men det kan vara bra att komma ihåg att rasism riktats mot såväl finnar som italienare, greker och jugoslaver i Sverige.
Vi ser alltså hur elastisk rasismen är. Rasismen behöver helt enkelt inte kopplas till den transatlantiska slavhandeln eller Linné för att få bärkraft. Den svensksomaliska gruppen är sannolikt den grupp av afrikansksvenskar som är mest utsatta för rasism, trots att Sveriges kolonialism i Afrika skedde på andra sidan av kontinenten. Varför? För att de inte bara drabbas av gammal afrofobi och ”n-ordet”, utan lika mycket av ett nytt, vitaliserat antimuslimskt hat som har starkare kopplingar till 11 september-attackerna 2001 än gammal skräck för turkarna och korstågens tid.
De grupper som utsätts för rasism i Sverige utsätts både för både ny och gammal rasism, visst. Dock gör ett överdrivet fokus på rasismen som ett fruktansvärt ok från förr att vi lätt missar de fruktansvärda nya ok vi måste bryta sönder i vår egen tid.
nathan.hamelberg@opulens.se
