PRINCIPFRÅGA. ”Varför publicerar vi då personer vars värderingar till och med går på tvärs emot magasinets? För att det de skriver om har relevans för den journalistik vi vill göra och texterna i sig går i linje med vår publicistik”, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.
Just nu pågår en hätsk debatt kring Roman Polanski med anledning av hans nya film En officer och spion. Filmen, som kretsar kring antisemitismen i den så kallade Dreyfusaffären i Frankrike kring förra sekleskiftet, hyllas av kritikerna och har belönats med ett silverlejon i Venedig. Men det är inte filmen som är den klämmande skon. Drevet mot regissören, själv förintelseöverlevare för övrigt, handlar om att han dömts för sex med minderårig och anklagats för våldtäkt.
Opulens uppfattas nog av många som ett exempel på ”PK-media”. Värderingsgrunden i den publicistiska plattformen och tyngdpunkten på traditionell kulturbevakning av litteratur, konst, musik etcetera främjar inte direkt känslosvall hos läsarna. Det är i sin ordning. Vi ser inget egenvärde i provokationer. Ändå har Opulens flera gånger kritiserats för att kontroversiella personer tillåtits skriva i magasinet. Vad de har skrivit om har varit underordnat.
Varför publicerar vi då personer vars värderingar till och med går på tvärs emot magasinets? Är inte det att provocera? Svar: För att det de skriver om har relevans för den journalistik vi vill göra och texterna i sig går i linje med vår publicistik. Visst finns säkert andra, ej kontroversiella, som skulle kunna skriva minst lika intressant i samma ämnen men att ibland släppa in de här rösterna är medvetna statements. För att understryka att vi skiljer på text och person och att vi menar att det generellt sett är viktigt för såväl konsten som för journalistiken.
Opulens föddes ur en frustration över det nya medielandskapets klickjakt och en överdriven identitetspolitik som vi upplever snarare fokuserar på vem som säger något än vad som sägs. Vi vill tillbaka till journalistikens rötter där det som är sant och relevant sätts i första rummet, hur svårt det ur ett filosofiskt perspektiv än är att ge svar på sådana frågor. Särskilt när det handlar om opinionsjournalistik vilket ju är vad ett kultur- och samhällsmagasin sysslar med.
Det motsatta, att väga in skribenternas bakgrunder före publicering, leder till omöjliga gränsdragningar. Om det ens på förhand är möjligt att göra ordentliga bakgrundskontroller. Att låna sitt öra till en politiskt korrekt allmänhet är också vanskligt vilket Hynek Pallas förtjänstfullt visade i en artikel i Göteborgs-Posten igår med anledning av Polanskis film. Dreven slår nämligen slumpmässigt och samtidigt som det drevas mot En officer och spion pågår inga bojkotter mot den lika kontroversiella, tillika brottsdömda, regissören Ladj Lys hyllade film Lés Miserables. Och Polanski dömdes för sitt sexbrott 1977. Det gör inte hans brott mindre men i decennier efter att domen fällts har hans filmer visats världen över.
I min hemstad Malmö har nu i alla fall biografen Spegeln beslutat sig för att visa En officer och spion. ”Vi måste vara väldigt tydliga med att konsten står orubbligt fri för sig själv, säger vd:n Calle Nathanson.” Det gäller även journalistiken.
info@opulens.se
