MEDIER. I sina bästa stunder gör medierna något verkligt vettigt av den svåra situationen att i nuet, varje stund och dag göra tillvaron lite mer begriplig och möjlig att orientera sig i, i all sin orimlighet. Det är precis därför jag älskar dem, skriver Mattias Svensson.
SVT påstår i en ny kampanj att saklig journalistik är viktigare än någonsin. Kampanjen är en av många indikationer på medier som i ökad grad förstår sig själva som samhällsinformationens, sanningens och demokratins ställföreträdare, ett omistligt allmänintresse.
Det finns anledning att ifrågasätta den självförståelsen.
Medier är för det första så mycket annat än information. Medier är nöje och underhållning – flams och trams, en vanvördig drift med makt och auktoriteter eller både och. Medier är åsikter, kritik och perspektiv. Också uppfattningar som är långt ifrån den demokrati och de värden man säger sig värna i högtidstalen, vilket är helt i sin ordning.
En bärande del är förstås nyhetsförmedlingen. Också den spretar av flera anledningar. Här finns förstås de tunga avslöjandena – Panamapapperen om internationella eliters skattefusk, svenska bankers penningtvätt, Telias mutaffärer, Transportstyrelsens säkerhetsvidriga upphandling, den i Sverige sjukskrivne irakiske försvarsministern.
Men nyhetsförmedlingen handlar också om att så gott det går spegla snabba skeenden, att välja vinklar och värdera relevans i vad som skildras, och inte minst att som generalist försöka bedöma trovärdigheten i de underlag man får från specialister med överlägsen ämneskunskap.
Förväxla inte den med nödvändighet höga etiska ambitionen med resultatet. Som mediekonsument bör man alltid förhålla sig kritiskt till det man tar del av, också i det seriösa nyhetsmaterialet.
Denna process är högst felbar, systematiska blinda fläckar kan finnas, och plattformen kan missbrukas. Med jämna mellanrum avslöjas hur journalister och skribenter låtit sig förledas eller helt enkelt bluffat ihop historier. Inga medier är immuna mot detta. New York Times lät sig matas med falska uppgifter om Iraks påstådda massförstörelsevapen under upptakten till det förödande Irakkriget, och på 1930-talet fick samma tidnings Sovjetkorrespondent det ansedda Pulitzerpriset för sina devota reportage från Stalintidens första femårsplan där den hänsynslösa utsvältningen av miljontals människor i Ukraina och Kazakstan ignorerades.
Det är just för att sådana fel är vanliga och för att riskerna ligger i yrkets natur när journalister och skribenter sätts att delge sina läsare, lyssnare och tittare händelser från främmande världar och fält på daglig basis, som journalistiken och medierna fått ett regelverk och en yrkesetik. Det är alltså inte, som det ibland framställs, för att målen om saklighet och sanningsenlig rapportering alltid nås, utan tvärtom för att de så ofta fallerar, givet mediernas uppdrag, som etiken är viktig. Förväxla inte den med nödvändighet höga etiska ambitionen med resultatet. Som mediekonsument bör man alltid förhålla sig kritiskt till det man tar del av, också i det seriösa nyhetsmaterialet.
Ja, man bör rentav förhålla sig skeptisk till att alls ta del av mediernas seriösa rapportering. Ett flertal studier har konstaterat att den som ständigt följer nyhetsflödet blir orolig och deprimerad, medan det kan vara sunt för både hälsa och tänkande att inte ta del av detsamma. Jag tänker på detta när jag läser Andrev Waldens träffande ord om ”att profilerade moderater tagit över den intellektuellt salongsberusade kommunikationsform som går ut på att vidarebefordra brottsnotiser till allmänheten med bifogade suckar om tillståndet i landet. Som små nyhetsbyråer i indignationsbranschen.” Inte särskilt sunt, vare sig för partiet eller för personerna.
Allt detta är ett försvarstal för fria medier i ett fritt samhälle. För kritisk granskning, divergerande åsikter och dynamiskt meningsutbyte. Som mediekonsument uppskattar jag det oväntade, blandningen och tuggmotståndet.
Man kan dessutom fråga sig i vilken mening dagens medier ens är massmedier. Många har en krympande, men betalningsvillig, konsumentskara som snarare gör dem till medelklassmedier. Inget fel i det, vare sig som affärsmodell eller ambitionsnivå, men man bör vara medveten om att det påverkar dessa mediers anspråk på att vara ett allmänintresse, och att även den respons man får som anställd hos sådana medier inte är lika representativ som den kanske en gång varit.
Allt detta är ett försvarstal för fria medier i ett fritt samhälle. För kritisk granskning, divergerande åsikter och dynamiskt meningsutbyte. Som mediekonsument uppskattar jag det oväntade, blandningen och tuggmotståndet. Som skribent är det jag värderar med att vara en del i ett brett mediepaket inte att jag håller med om, uppskattar eller ens följer allt annat – utan att det ger mig en frihet att få komplettera med sådant som intresserar mig för en publik som inte nödvändigtvis redan håller med mig. Jag är inte direkt beroende av just deras stöd och pengar och därför fri att gå dem på nerverna, eller försöka hitta gemensam grund i vissa frågor. Mediepaketen skapar sådana möjligheter och jag tror att det är bra för både konsumenter och producenter.
Stöd Opulens - Prenumerera!
När medier attackeras för att vara enbart fyllda av lögner och agendor är det både illasinnat och falskt. Men inför sådana vettlösa anklagelser är det lätt att hamna i en orimlig försvarsposition. Jag undrar om inte det är vad som hänt när medier börjat lyfta fram sig själva som samhällsinformationens, demokratins och sanningens riddare. Det är dock att göra medierna en dubbel otjänst. Dels sätter sig medierna på höga hästar från vilka fallet riskerar att bli hårt, men framför allt blir beskrivningen av det mediala uppdraget på tok för snävt.
Medier är ofrånkomligen felbara, vinklade, manipulativa, flamsiga, irrelevanta och hälsofarliga. De är hela måltiden, inte bara uppbyggliga proteiner och nyttiga grönsaker utan inkluderande extra sås, onyttiga efterrätter och för mycket att dricka. I sina bästa stunder gör medierna något verkligt vettigt av den svåra situationen att i nuet, varje stund och dag göra tillvaron lite mer begriplig och möjlig att orientera sig i, i all sin orimlighet. Det är precis därför jag älskar dem.
mattias.svensson@opulens.se
