FLOCKMENTALITET. Dessvärre är det inte bara sverigedemokrater som driver och påverkar samhällsklimatet. Rörelser som till sin natur borde vara inkluderande och öppna drabbas också av samma olycksbådande flockkänsla som får dem att vilja sluta sig och ropa på hårdare tag , skriver Myra Åhbeck Öhrman.
Några dagar före valet satt jag i ett panelsamtal och pratade om antifascism. Vi diskuterade hopplösheten när det gäller det politiska läget, känslan av att simma motströms och hur man egentligen bör jobba mot fascism och intolerans.
Vi enades om att det är viktigare än någonsin att prata om frågor som rör demokrati och ett inkluderande samhälle. Att lägga vår tid och energi på att påminna om de värden starka auktoritära krafter vill få oss att glömma.
Moderatorn pausade. “Har ni tänkt på”, sa hon, “hur sjukt det egentligen är att vi sitter här år 2018 och pratar om att vi måste bevara demokratin?”
Hon hade så klart helt rätt. Det är helt sjukt.
Jag har tänkt mycket på det, försökt fundera på exakt när det vände. Sverigedemokraternas framgång i riksdagen är så klart en variabel. Insikten om hur mycket rasism, sexism och auktoritär idioti människor är villiga att acceptera om det innebär att de kan trygga situationen för sig själva. Hur människor nästan verkar längta efter en myndig landsfader som pekar med hela handen och är lätt att förhålla sig till.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
De konflikter och den mångfald som kommer med ett öppet samhälle, en öppen värld, är komplicerade — särskilt som vi med hjälp av internet tar del av det varje dag. Att tvingas tänka själv är obehagligt, för då har vi ett ansvar. Det är lättare att längta efter en härsklysten förälder som förbjuder och spärrar in allt som kan vara farligt för oss.
Som ständigt motvalls har det hela istället fått mig att bli mer och mer frihetlig, att vilja sätta hälarna i marken och spjärna emot för att stoppa oss från att simma med den alarmistiska strömmen istället för emot den.
Dessvärre är det inte bara sverigedemokrater som driver och påverkar samhällsklimatet. Rörelser som till sin natur borde vara inkluderande och öppna drabbas också av samma olycksbådande flockkänsla som får dem att vilja sluta sig och ropa på hårdare tag .
Filosofen Foucault sa att vi alla har en inre fascist. En liten snut i vårt huvud som får oss att älska makt och att längta efter det som slutligen dominerar och exploaterar oss.
Nu ser jag rörelser som jag bryr mig om domineras av högljudda röster som skriker efter samma hårda tag. Ett blockerat internet för att slippa diskutera den komplicerade frågan om porr och sexualitet. Att hårdare straffa män för deras sexuella övertramp, även om det sker på bekostnad av ett rättssäkert samhälle. Att förbjuda nazistisk organisering och retorik. Enkla, handfasta lösningar som inte är några lösningar på samma sätt som du inte löser kulturella konflikter i ett mångkulturellt samhälle genom att skicka hem alla som beter sig misshagligt.
Vi behöver inte dras med i allt det där. Det är svårt, men vi måste inte. Vi behöver inte hamna i den liberala paradoxen att tillåta precis det som kommer att ta ifrån oss vår frihet. Vad vi behöver är att tänka, att samtala och — precis som jag inledde med — att värna om de friheter och den tolerans vi slagits för och inte ta dem för givna.
Jag har inte kommit på i vilket ögonblick diskussionen började vända. Det kanske inte är lika viktigt som att prata om att vi borde börja simma mot den där jäkla strömmen. Men som med mycket annat i mitt liv så har en av mina favoritpoeter Tomas Tranströmer beskrivit det bättre än jag kan.
Radikal och reaktionär lever tillsammans som i ett olyckligt äktenskap,
formade av varann, beroende av varann.
Men vi som är deras barn måste bryta oss loss.
Varje problem ropar på sitt eget språk.
Gå som en spårhund där sanningen trampade!
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se
