Sanningsanspråk är inte förtryck

RETORIK. . I det konsensussökande Sverige är vi närmast uppfödda att se på politiska sanningsanspråk som något kränkande men tvärtom borde de, också sådana som vi inte håller med om, uppvärderas skriver Mattias Svensson.

Två relaterade saker har slagit mig i organisationer och beslutssammanhang. Den första är hur saker jag tyckt varit riktigt viktiga ofta kan stöta på patrull. Den andra är att saker jag bara slängt ur mig, som jag egentligen sett som ovidkommande, tagits som ovillkorliga sanningar och implementerats utan ytterligare frågor.

Nyligen slog det mig varför det ligger till så. När jag anser att något är viktigt så har jag vanligtvis flera skäl, och kommer antagligen att rada upp både två och tre olika argument. Detta syftar förstås till att övertyga, men fungerar också som en ringklocka som väcker lyssnarens kritiska sinnelag. I takt med argumentet föds invändningar och tvivel. Saken verkar komplicerad och ju längre argumentationskedjan blir, desto större chans att invändningar dyker upp.

När jag tvärtom bara vräker ur mig någonting låter det i förstone som om jag är riktigt säker på min sak. Så säker att ingen argumentation behövs, tänker mottagaren. Ett kort konstaterande är också svårare att ifrågasätta, eftersom den som vill invända själv måste formulera de skäl och argument jag inte givit för att sedan visa varför de är fel. Alltså är det lätt att det slinker igenom.

Denna fundering fick ny aktualitet av Lena Anderssons nyutkomna Om falsk och äkta liberalism (Liberal Idédebatt nr 4 2019). Boken lär kritiseras för att hon hävdar sig ha rätt och menar att andra har fel. I det konsensussökande och rättspositivistiska Sverige är vi närmast uppfödda att se på sådana politiska sanningsanspråk som något kränkande, farligt och totalitärt. Den människa som är så förmäten att hen menar sig ha rätt enbart utifrån sitt eget omdöme och tänkande, har per definition fel.

Jag menar att det är kritikerna som har fel. Sanningsanspråk är som mina viktiga påståenden ovan. De kräver ordentlig underbyggnad. Argumenten för individens självägande och att det som följer av detta är yttrandefrihet, föreningsfrihet, trosfrihet, äganderätt, näringsfrihet, en begränsad statsmakt för att upprätthålla dessa rättigheter och ett stort utrymme för kapitalistisk marknadsekonomi och civilsamhälle, är många och kräver resonemang i flera led. Det är en tydligt formulerad tes byggd på argument och analyser som kan ifrågasättas och modifieras.

Ett sådant resonemang väcker samtliga våra kritiska sinnen, och det är helt i sin ordning. Sanningsanspråk ska prövas och kritiseras. Just denna respons menar jag är ett skäl att avfärda tesen att sanningsanspråk är farliga för politiken. Falska teorier kan avfärdas för att de är ologiska, orimliga eller bygger på felaktiga premisser eller slutsatser. De kan och bör prövas mot verkligheten. Att de är teorier eller sanningsanspråk är däremot inte i sig motargument.

Det vi skulle behöva i samhällsdebatten är snarare samma vaksamhet mot andra slags påståenden.

Tvivel är exempelvis ett pregnant retoriskt vapen. Hur många debatter har man inte varit med om där den ena parten resonerat kring förslag om hur problem kan åtgärdas eller i alla fall mildras för att enkelt skjutas ner med en tvivlande fras av typen: ”Jag tror inte att det där löser hela problemet.” Vips är hela bevisbördan och mer än så överskjuten på personen som i alla fall försökte vara konstruktiv, medan den tvivlande framstår som klok utan att egentligen ha bidragit med någonting alls till samtalet. Tvärtom. Ju större emfas på person — ”jag tvivlar” — och ju mindre på de objektiva skälen till detta tvivel, desto mer djupsinnigt låter det och desto svårare blir påståendet att bemöta i sak.

En mer aggressiv metod är att ifrågasätta så gott som varje premiss eller ordval. Vanligt eftersom det är så enkelt att precis alla kan praktisera det. Man kan ifrågasätta någons källor, person, ordval, motiv med att alls ta upp frågan. Den sortens tvivel kan dessutom varieras i det oändliga och kan på så sätt förstöra varje uppriktigt samtal. Att vädra tvivel utan goda skäl för dessa tvivel är den intellektuella motsvarigheten till att släppa väder.

Precis som tvivel kan osäkerhet vara uppriktigt och viktigt, en känsla som föregår en färdig tanke eller ett utforskat sakområde och för vilken man har sina, låt vara inkompletta, skäl som kan redovisas. Osäkerhet och tvivel visar i sådana fall att man inte tänkt färdigt och lämnat arbetet åt andra. Det jag vänder mig emot är främst att sådan ofullständighet ofta skattas högre än att redovisa hela sitt tankearbete för kritik och invändningar.

Då kan också osäkerheten utnyttjas. Den som exempelvis avstår från slutsatser och rekommendationer och berömmer sig för att inte vilja ”skriva folk på näsan” fiskar inte sällan medhåll från så många som möjligt — också de med helt andra anledningar att hålla med eller som drar slutsatser som avsändaren inte vågar stå för — och undviker samtidigt smidigt kritik och invändningar mot de slutsatser som aldrig dras.

Ett annat vanligt grepp är att inta rollen som domare, en förment neutral och kommenterande roll. Sedan utser man den part i en debatt som man håller med till ”vinnare” genom berömmande och inställsamma superlativer och andra smakomdömen. Både bekvämare att formulera och till skillnad från sakargument dessutom invändningsfria. Smaken är ju som baken.

Smartast för att samla lojala följare torde vara att helt enkelt slå fast ett antal teser. Alla som vill hålla med kommer att tolka vagheter välvilligt. Neutrala åhörare kommer att imponeras av avsändarens tvärsäkerhet som inte ens tar stöd av argument och underbyggnad, och utgå ifrån att det ligger mycket tankemöda bakom. Den som vill invända måste tvärtom både uttyda vad som förmodligen menas för att sedan kunna invända mot detta (och sannolikt möta en flämtande indignation över hur feltolkad avsändaren känner sig).

Det är sådana retoriska finter vi behöver bli bättre på att värdera och genomskåda. Uppriktiga och underbyggda sanningsanspråk borde tvärtom uppvärderas, också sådana som vi inte håller med om.