KLICKONOMI. Av magasinet Fokus chefredaktör Johan Hakelius har jag lärt mig att det kan vara ämne för en krönika att berätta om en redaktionell synpunkt man fått. Jag fick nämligen just en sådan under min tid som krönikör i Metro (1998–2000).
Året var 1999 och redaktören rekommenderade mig att ta bort en anspelning till Pol Pot i samband med att jag kritiserade Centerns dåvarande politik för att förhindra inflyttning till Stockholm.
Typiskt gamla marxister på redaktionen, tänkte jag först. Men jag insåg snart att det var ett både klokt och rimligt råd och ändrade. Bland det dummaste man kan göra som skribent är att överdriva, så att man får kritiska läsare emot sig. Dessutom löd första läsarkommentaren något i linje med “Precis som Pol Pot ju”.
Idag är medielogiken annorlunda. Istället för att lyssna och lära i dialog med redaktören hade det mest strategiska förmodligen varit att jag twittrat i vredesmod om att ha blivit censurerad av politiska skäl, blivit uppsagd för att ha tagit offentlig strid, och därefter hyllad av mina följare som martyr och sanningssägare. Allt eldandes den ömsesidiga misstro och förbittring som är klickonomins viktigaste bränsle.
Det är många gamla sanningar som inte gäller längre. Ja, själva sanningen tycks emellanåt ha blivit gammalmodig i det nya mediala landskapet.
Här tänker jag till exempel på moderaternas expert på sociala medier Hanif Bali och hans måtto: ”Ha rätt i sak, be aldrig om ursäkt. Och backa aldrig.” Det låter som en tuff sak att säga, men hur klokt är det egentligen? Är det något man kan vara säker på i vårt snabba medieklimat så är det att ha fel emellanåt, eller att något blev otydligt och behöver förtydligas. Då kan det behövas att både backa från vad man påstått och i vissa fall be om ursäkt. Bali borde veta, han har trots allt backat från Moderaternas tidigare migrationspolitik, och det snabbare än de flesta. Så varför snacka om att aldrig backa? Det skapar bara ett slags hederskultur i samhällsdebatten, där det blir viktigare att inte ge med sig än att vinna nya insikter om sig själv och sina meningsmotståndare.
Även rådet att alltid ha rätt har i detta ljus sina fel. Visst bör man alltid vara noga med fakta, men utanför den snäva sfär där man har stenkoll är spekulation och funderingar nödvändiga. Den som söker sanningen bortom det man redan vet måste med andra ord våga ha fel emellanåt, och våga medge när man har det.
Balis råd är säkert en klok strategi för att vinna den sorts följare som är benägna att tro på ens ofelbarhet, men det kan bli rätt begränsande att kommunicera för en sådan skara i längden.
Nyligen läste jag en biografi av Alan Ebenstein om nationalekonomen FA Hayek, en av 1900-talets ledande intellektuella. Jag slås av de många beskrivningarna av hur viktig sanningen var för Hayek. Hur han under sin akademiska gärning omgav sig med de mest begåvade, varav många var mycket kritiska mot hans udda idéer om marknadsekonomins överlägsenhet. En av de mest uttalade kritikerna, John Maynard Keynes, blev en personlig vän och tillsammans vaktade de taken i Cambridge mot tyska flyganfall under kriget.
Hayeks Nobelprisföreläsning 1974, liksom mycket av hans samhällsanalys, bygger på insikter om människans felbarhet och övertro på förnuftet. Häri ligger vårt behov av samarbeten till ömsesidig nytta, och det destruktiva i att försöka tvinga oss för vårt eget bästa eller för någon planerares höga ideal.
Jag kan tycka att FA Hayek både i sina tankar och i sitt arbetssätt borde inspirera också idag. Och har jag fel vill jag höra era bästa motargument.
mattias.svensson@opulens.se
