REPRESENTATIV DEMOKRATI. Vi vill ha människor i riksdag, kommun och landsting som representerar ”oss”, folket i all sin brokighet, skriver Amra Bajric i sin krönika.
I och med valets utgång har analyserna avlöst varandra. Alla sidor går omkring med en gnagande, frustrerad känsla av ofullständighet. Vem är vinnare? Vem är förlorare? Det finns inte mycket att glädjas åt, och till och med Sverigedemokraternas väljare — efter en historisk framgång för partiet — tycks missnöjda. Hela mandatperioden har partierna dansat efter deras pipa, men ändå nådde partiet inte ens upp till 18 procent, när de lovats 20. Det är bara mänskligt att skylla ifrån sig när besvikelsen infinner sig, men vilken skepnad besvikelsen antar säger mycket om vår samtid.
När högern förlorade förr så var det för att arbetarklassen var korkad och lättköpt. Sossarna lovade guld och gröna skogar och man svalde betet varenda gång. Idag, med en allt mer icke-vit arbetarklass, menar högern att de rödgröna partierna vallar invandrare i förorten som boskap till vallokalerna för att ”klanrösta”. Några har till och med skrivit om ”balkanisering”, eller att Sverige ”blivit som Libanon” i sviterna av de rödgrönas fullständigt förkrossande majoriteter i många förorter.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Mest illustrativt för vår framtid är SvD:s ledarsidas smutskastning av den 30-åriga svensksomaliern Leila Ali Elmi som för Miljöpartiets räkning kryssades in i riksdagen. Med en gedigen och personlig kampanj lyckades Leila få många i Göteborgsförorten Angered att ge henne sitt förtroende. På pappret kan det tyckas som ett bevis på att svensk demokrati fungerar väl och har bred legitimitet — en ung svart kvinna med slöja intar riksdagen på ett imponerande personligt mandat. Hon kommer från en förort som sällan representerats i riksdagen, annat än som avskräckande exempel när bilbränderna lyser upp tidningsrubrikerna. Så varför detta förakt från SvD:s ledarsida? Sanningen är den att högern inte tycker om demokrati.
Den svenska högern var för 100 år sedan bittert fientligt inställda till den allmänna rösträtten. Det krävdes kravaller, upplopp, revolution i Europa och arbetarrörelsens samt kvinnorörelsens agitation för att bända upp dörrarna till vallokalerna för alla svenska medborgare över 18. Varför? Det är kanske inte så svårt att förstå, för den som vill. Högerns politiska projekt går ut på att några få ska styra över alla, att några få ska äga mer än andra, att en liten aristokratisk elit — som alltid tycker sig ha ”förtjänat” sina privilegier, oavsett om det var genom blått blod eller ärvda aktiepengar — ska härska. Ett klanstyre, om man nu så vill, antingen den är adlig eller heter Wallenberg i efternamn. Det säger sig själv att det inte är en attraktiv vision för den stora majoriteten.
Kanske är det därför som fientligheten inför demokratin återuppstår hela tiden, fast i nya former. Nu senast i den illa dolda rasismen i debatten om ”klanröster” i förorten. Vår demokrati bygger på representativa majoriteter, inte direktdemokrati. Vi vill ha människor i riksdag, kommun och landsting som representerar ”oss”, folket i all sin brokighet. Så har det alltid sett ut, och det är en styrka. Så rösta med klanen som representerar er, kära människor! Gå ihop, organisera er, se att vi har mer gemensamt i förorten än vi kanske har trott. Överklassen har sin klan, nu är det dags för oss att organisera vår egen.
amra.bajric@opulens.se
