ALLIANSENS SEPARATION. “Det vore tragiskt om Moderaterna, som i en internationell jämförelse är ett väldigt liberalt mittenhögerparti, får en dragning mot det mer nationalistiska och auktoritära”, skriver Sofia Nerbrand.
Alliansen har inte bara spruckit. Skilsmässan lär bli svår. Det som var vi-mot-resten-av-världen” (läs mot Socialdemokraternas oändliga maktinnehav) och gemensamma värderingar, drömmar och mål (läs gemensamma valmanifest och bra samtal) har förbytts till missämja och bråk.
Såren ligger öppna och risken finns att de varar, snarare än läker ihop utan större ärr. Misstänksamheten, sorgen och ilskan ligger utanpå kroppen.
Centerledaren Annie Lööf och hennes liberala kollega Jan Björklund valde att förhandla fram ett politiskt avtal med 73 punkter för att få igenom ett antal viktiga reformer — mot att S och MP kan regera vidare. Det var inte en optimal lösning. Den satt långt inne. Inga inblandade fick sin önskeregering. Men det som blev var den bästa lösningen — givet hur svenska folket lagt sina röster. Anser C och L, men inte M och KD.
Ulf Kristersson kommenterar med att ”efter femton års äktenskap gör man inte slut på telefon 27 minuter innan man förlovar sig med någon annan.” Han menar att Alliansen är död och visar inget större intresse för att bygga upp det borgerliga samarbetet igen.
Annie Lööf och Jan Björklund hävdar att de valde att inte ingå i regeringen med S och MP delvis för att Alliansen ska kunna gå till val tillsammans 2022. Men så länge det nuvarande regeringssamarbetet pågår är detta ingen framkomlig väg, säger moderatledaren. Han tänker inte påstå att Alliansen är något annat än död — likt papegojan i Monty Pythons legendariska sketch.
Och så fortsätter det om vems fel det är att äktenskapet inom borgerligheten gick sönder.
Grundorsaken är djupa åsiktsskillnader om en utomstående part: Sverigedemokraterna. M och KD är inte främmande inför att ha SD som regeringsunderlag. För C och L är det otänkbart. Det har att göra med djupt liggande värderingar: för en liberal är det omöjligt att släppa fram antiliberala nationalister — även om det kostar en den direkta regeringsmakten. För en liberal är inte en moderat light — hur mycket man än är överens om marknadsekonomi, sänkta skatter, frihandel, valfrihet i välfärden och så vidare.
Här går avgrunden mellan liberaler och liberalkonservativa/konservativa. Och det lär bli svårt att bygga en stabil bro dem emellan om de samtidigt skjuter giftpilar mot varandra. Frågan är bara i vilken famn de till slut kommer att hamna. S, MP, C och L vs KD, M och SD. Eller kommer de tidigare allianspartierna att hitta tillbaka till varandra?
I en mysig romantisk komedi skulle Alliansens kärlek åter blomma, men verkligheten är sällan lika enkel. Inte desto mindre drömmer jag om det. Om inte annat för att det vore tragiskt om Moderaterna, som i en internationell jämförelse är ett väldigt liberalt mittenhögerparti, får en dragning mot det mer nationalistiska och auktoritära och på sikt ingår ett resonemangsäktenskap med SD.
Det vore ett sorgespel.
sofia.nerbrand@opulens.se
