“JAKT”. När trettio poliser ”jagar” tolv personer som ”rymt” är det en rasistisk kontext som Aftonbladet reproducerar, skriver Anna Sanvaresa inför morgondagens Marsch för Mänsklighet i Stockholm i protest mot utvisningarna till Afghanistan.
Tolv personer rymde från förvaret i Märsta natten till i söndags. Sex av ”rymmarna” hittades relativt snabbt. Nyhetsartikeln i Aftonbladet dagen efter är besynnerligt skriven. Trettio poliser jagar tolv skiträdda, desperata, vilsna mänskor och två gånger upprepas i artikeln att de ”inte utgör någon fara för allmänheten”. Varför upprepas det? Är ”att fly” detsamma som att vara farlig? Även om de som flyr låsts in för att hindras från att leva här? Vi har plockat tre i varje fall, uttrycker en av poliserna sig. Rymning från ett förvar, konstateras det i artikeln, är i sig inte olagligt. Men varför då en massiv polisstyrka?
För några veckor sedan blev en ung svensk diskuskastare utsatt för ett rasistiskt påhopp under Finnkampen. Hon beskrev sin reaktion, att hon inte visste hur hon skulle bemöta hatet. Men saken är ju den att hon inte skulle behöva göra det. Vad gjorde personerna runt omkring rasisten? Anser vi – vita – att det är den rasifierade personen som själv ska bemöta och hantera rasismen? Vad gör det oss till i så fall? Medlöpare? Det är ju vi – Sverige, regeringen, polisen, alla som röstat fram den här politiken, som inte gör motstånd, inte hjälper till – som är de farliga. Beslut fattas, politiker och poliser ”gör sitt jobb” och rymmer från innebörden i ett begrepp som ”mänskliga rättigheter”. Dörrar slås in om nätter, mänskor plockas, arresteras, deporteras, mänskor frihetsberövas som inte gjort annat än att ansöka om att få stanna i Sverige och sedan under stort lidande får avslag på avslag. Vilka är det egentligen som bör anstränga sig för att bevisa att de inte utgör någon fara för allmänheten?
Polisen tar tag i unga svarta killar utanför bussen för att de försöker gå på bak. Det är barn, men inte pratar polisen som till barn, inte tar polisen i dem som barn.
En vän måste åka tillbaka till Afghanistan för att söka arbetstillstånd därifrån. Det kan han inte göra, det kan innebära döden. En annan vän avvisades från Sverige och lever nu hemlös i Paris och saknar pengar till mat. En tredje vän blir alltid stoppad, visiterad, utfrågad när han ska åka någonstans. En fjärde vän måste skynda söka uppehållstillstånd till sin dotter, för när hon blir arton kan hon utvisas, efter sex år i Sverige. Hon säger: Vad ska man göra? Det är uppgivet och det finns en underliggande ilska. Den tredje vännen säger: Det är så här det är för oss. Man får göra sig kall inför det. Det här är omöjligt för er vita, riktiga svenskar, att förstå.
Överallt ser vi ju det här, eller hur? Vilka som stoppas, misstänkliggörs, får de arga rösterna och händerna över sig. Polisen tar tag i unga svarta killar utanför bussen för att de försöker gå på bak. Det är barn, men inte pratar polisen som till barn, inte tar polisen i dem som barn.
Våldet vi ser mot svarta i till exempel USA, det är inte en främmande företeelse här. Det är bara inte lika integrerat i systemet, och motståndet är inte lika organiserat. Ilskan är inte organiserad. Läser i Palestinagruppens tidning om hur en tweet från Donald Trump om hur ett framåtskridande med bosättningarna på Västbanken kan göra att det plötsligt ses som helt normalt. Och vips, så har kartan ritats om. De oskrivna lagarna har skrivits om och den omvärld som inte direkt berörs kan vrida bort blicken ännu ett snäpp.
Författaren och aktivisten Audre Lorde skriver i sin essä Uses of anger om hur det system vi lever i, och därför anpassar oss till, inte vill att vi ska reagera på rasism, utan acceptera den som lika självklar som ”kvällar och vanlig kyla”. Det kan vara svårt att stillatigande lyssna när en annan mänska beskriver en smärta som jag inte delar eller som jag bidragit till. Audre Lorde ger i sin essä många exempel på hur provocerande den ”annorlunda” erfarenheten kan te sig för den som så gärna vill tro att vi alla är jämställda och lever i en trygg och rättvis värld.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Responsen på rasismen är ilska, inte skuld och försvar, och vi måste ta den ilskan på fullt allvar, eftersom motståndarna (till exempel de som vill skicka tillbaka mänskor till dödslandet Afghanistan, eller de som attackerar unga tjejer på friidrottstävlingar) är fullt allvarliga i sitt hat. Skillnaden mellan ilska och hat är att ilskan sitter samman med sorg och har målet att förändra, medan hatet vill döda och förstöra. När trettio poliser ”jagar” tolv personer som ”rymt” är det en rasistisk kontext som Aftonbladet reproducerar. Den valda vinklingen och vokabulären spelar hatet rätt i händerna, medan ilskan och sorgen frågar: Varför sätts mänskor i nöd i fängelse? Hur kan vi tillåta denna vardagliga kränkning? Vad händer med oss när rasismen gjorts till rättesnöre?
Nyligen släpptes ett reportage om hur handläggare på migrationsverket får högre i lön om de avvisar fler. Vredens röst upprepar att ingen mänska är fri förrän alla är fria, självklara ord som känns som en kliché – för den som inte dagligen jagas av det rasistiska samhällets alla företagsamma tjänare och soldater.
anna.sanvaresa@opulens.se
