NATIONALPOPULISM. “Det finns visst beröringspunkter mellan den klassiska konservatismen och nationalpopulismen.” Ulf Öfverberg fortsätter debatten som inleddes med hans “varning för nya alliansen mellan konservatism och nationalpopulism” och svarades av Bengt Olof Dike som menar att “konservatismen är en trygg hand för alla som tröttnat på uppbrotten“.
Det finns en skillnad mellan den klassiska kulturkonservatismen med ett socialt samvete som Bengt Olof Dike ger uttryck för och den mer vulgära låt gå-konservatism som exempelvis formuleras på SVD-och GP:s ledarsidor. Mest uppenbart så i synen på nationalpopulismen och SD.
Men inte desto mindre finns det beröringspunkter mellan den klassiska konservatismen och nationalpopulismen, även om Dike önskar annorlunda.
Även om tydliga skillnader finns i exempelvis synen på den liberala demokratin mellan konservativa, som ansluter sig till den, och nationalpopulister, som vill underminera den, ser vi nu en konvergens mellan de konservativa och nationalpopulistiska idéerna.
När konservativa påstår att liberalismen hotar de sociala banden och skapa atomära individer spridda för slumpen utan förankringar, styrda av konsumtionen och levandes liv i isolering och ensamhet möter det nationalpopulismens (läs SD:s) fixering vid människors identitet och det partikulära. Där uppstår en allians mellan konservatismens nostalgi för gångna tider och vurm för den lilla världen och nationalpopulismens besatthet vid tradition, ursprung och identitet.
För Dikes kritik av liberalismens ”ständiga utmaningar, gränsöverskridanden och ideliga pekpinnar mot normer” som oförenlig ”med gemenskap, hänsyn och äkta mänsklig solidaritet i det goda och trygga samhället” låter exempelvis likt SD:s angrepp mot det ”liberala etablissemanget” för deras politiska korrekthet och påminner om Jimmy Åkessons ord ””Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapar åt oss.”.
Dikes längtan till ”djup och mening i vardagen” och ”en trygg hand att hålla i för alla som tröttnat på uppbrotten, materialismen och förtingligandet i samfundet” möter lika lätt som snart nationalpopulismens kritik av vårt liberala samhälle, globaliseringens internationalism och dess längtans retorik om det svunna folkhemmet.
Dessutom har de båda fel om liberalismens individualism. Liberal autonomi – självständighet – ska inte förstås i den allmänna meningen oberoende, utan i betydelsen att leva under normer som individen själv bestämt. Alltså i motsats till heteronomi, som har dominerat större delen av den mänskliga artens historia och som innebär att leva under normer som man inte själv valt eller accepterat.
Det moderna projektet under förra seklet innebar att ett slags beroende ersattes av ett annat, inte att det helt plötsligt skapades en fullständigt oberoende individ. Beroendet av yttre auktoriteter ersattes av ett självbestämmandets beroende. Vi blev helt enkelt mer fria, men total – gränslös – frihet har aldrig varit tänkbar i liberalismen. För med autonomin följer ett ökat eget ansvar som läggs på individens axlar men som också individen kan dela med andra individer i en samfällighet för att lösa kollektiva problem och angelägenheter i ett samhälle. Men ansvaret är alltid individuellt.
Dike framstår som en hederlig humanistisk kulturkonservativ med ett tydligt avståndstagande av SD:s nationalpopulism eller ”högerextremism”, som han lite felaktigt benämner den. Men den tradition han bekänner sig till riskerar ändå vara den ideologi som uppenbarligen lättast låter sig ingå i en allians med just dem han tar avstånd ifrån.
För det är otvetydigt att konservatismen på SVD:s ledarsida närmar sig SD med det stora steget. Förutom den nämnda ideologiska beröringsytan som gör nationalpopulismen till en harmlös del av värdekonservatismen drivs också närmandet av avskyn mot sossar. Är man i sin politiska analys fast i vänster/högerskalan och avskyr sossar mer än man fruktar SD, ja då är det lätt att försöka anpassa verkligheten till kartan och göra SD till ett rumsrent borgerligt värdekonservativt parti. Det är precis det som sker nu.
Liberaler är internationalister.
Dikes kritik av min beskrivning av EU slår in en öppen dörr. Europasamarbetet har mycket riktigt drivits av flera kristdemokratiska politiker. Men dess politiska innebörd har hela tiden också varit liberal. Tydligast i värnandet av demokratin och de fria rörligheterna. Liberala krafter och partier har kontinuerligt tagit aktiv del i skapandet av det europeiska samarbetet. Och skälet till det är i grunden enkelt: liberaler är internationalister.
Och ja, Angela Merkels kristdemokrater må vara tydliga i sitt avståndstagande till AfD, så här långt. Medan i en del andra länder närmar sig hennes systerpartier nationalpopulisterna. Exempelvis M och KD här i Sverige.
Anklagelserna mot liberalismen är ett symptom på vår samtids konservativa och nationalpopulistiska våg. När förändringens vindar skakar många människors trygghet poppar de gamla ökända alternativen upp. Angreppen på det moderna och individualismen blir en del av en större rörelse mot liberalismens öppna samhälle.
Det är vår tids idékamp.
info@opulens.se
