ANTILIBERALISM. De inom borgerligheten som förespråkar kulturkamp bör vara ärliga med att man inte bara är emot identitetspolitik från vänster utan att man också accepterar nationalistiska och antidemokratiska idéer. Det menar den liberala debattören Vladan Lausevic.
Det finns sedan tidigare flera aktörer inom borgerligheten som anser att Sverige bör bli mer som Danmark. Delvis handlar det om synen på ekonomiska frågor rörande välfärden och arbetsmarknaden. Men mer handlar det om kulturella frågor som kulturarv, identitet och värderingar. Tanken är att i Danmark går det finna inspiration för den svenska borgerligheten eftersom den danska ”vunnit” kulturella politiska strider.
Men riskerar inte den svenska borgerligheten, liksom den danska, att skjuta sig i foten? Risken med att omedvetet forma en ”borgerlig identitetspolitik” är att man kopierar både vänster- och nationalistiska aktörer rörande synen på institutioner, samhället och människan och det på bekostnad av den egna ideologin.
Utvecklingen ställer frågor om hur institutioner och identiteter ska utvecklas i framtidens Sverige. Ska museer vara fria från identitetspolitik eller ska politiker bestämma om vad som ingår i vårt kulturarv? Ska skolan användas för nationalistisk indoktrinering av samhällets medlemmar?
Historiskt sett har identitetspolitik varit kopplad till socialistiska aktörer, ofta kallad för den postmoderna vänstern. Med tankar om mer mångkulturella samhällen baserade på starkare gruppidentiteter, minoritetsskydd och kamp för social rättvisa. Identitetspolitik är dock i praktiken ingenting som vänstern har monopol över. Dagens debatter i EU präglas mer av sociokulturella diskussioner kring invandring.
Danmark var tidigare ansedd i Europa som ett samhälle där man lyckades förena vilja till förändringar och mångfald med individuella friheter och inkludering. Idag är den politiska situationen annorlunda. Hos borgerligheten i Danmark finns idag invandringsmotstånd och en mer nationalistisk identitetssyn. Detta tar sig exempelvis uttryck genom förslag på burkaförbud, ett infört tiggeriförbud, exkluderande syn på medborgarskap, retorik om den ”romska plågan” och om ”danska värderingar”. Där motsägelsefulla aspekter som kristet kulturarv, frihet och socialstat blandats samman till en dansk kanon.
Rune Engelbreth Larsen, den politiske kommentatorn för tidningen Politiken, beskrev en gång i ett reportage i DN den danska samhällsutvecklingen med följande ord:
”I dag är det politiskt korrekt att gå in för hån och förlöjligande av minoriteter, att ifrågasätta internationella konventioner och att säga dåliga saker om Sverige.”
Liknande sker bland borgerliga i Sverige vilket märks i diskussioner om ”svenska värderingar” och att ta bort eller inskränka asylrätten. Tankar på att staten ska användas för att lagstifta eller kommendera fram värderingar går emot idéer om det fria och öppna samhället. För ett invandringsland som Sverige är det negativt att invandrare, och många svenskar för den delen, per automatik betraktas som ”osvenska” och därför ska tvingas till vissa värderingar.
Öppenhet har varit en viktig del av borgerligheten och för att liberalisera Sverige både ekonomiskt och kulturellt. I den svenska borgerligheten idag råder dock en ökande polarisering kring kulturella frågor. I jämförelse är det mindre konflikter inom det röd-gröna blocket i dessa diskussioner. Därför görs nu försök att förena borgerligheten genom att hänvisa till den politiska utvecklingen i Danmark.
Ett exempel är en artikel skriven av Timbros skribent Lars Anders Johansson om den ideologiska kampen mellan borgerligheten och vänstern i Sverige. Johansson menar att i Danmark vann borgerligheten den kulturella politiska striden genom att gå emot identitetspolitik och kulturrelativism. Men mer korrekt är snarare att den danska borgerligheten vann genom att föra fram en annan, egen identitetspolitik. Än idag agerar det nationalistiska Danske Folkparti som ett stödparti för det liberalkonservativa regeringspartiet Venstre vilket har lämnat sina spår i debatten.
Att utifrån detta tala om en borgerlig kulturkamp i Sverige innebär att man accepterar nationalistiska och antidemokratiska idéer. Borgerliga aktörer, politiker som Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra eller Timbroskribenter som Johansson och Dan Korn, bör i så fall vara ärliga med att man inte bara är emot identitetspolitik från vänster. Man bör vara öppen med att man också är för högeridentitetspolitik och individens val av identitet och kultur.
Så länge liberaler och konservativa inte kan komma överens i sociokulturella frågor rörande identitet och värderingar är det ingen idé att använda sig av borgerligheten som täckmantel för konservativ eller nationalistisk kulturkamp som skulle göra Sverige till ett mindre öppet, fritt och accepterande samhälle.
info@opulens.se
