ESSÄ. Demokratin kräver transparens men “de som blivit valda att vara ansvariga för och förvalta makten har under flera decennier gjort allt mer och mer för att dölja hur de handskas med och brukar makten”, skriver Crister Enander.
Natten lättar sakta. Gryningens genomgrå ljus dröjer. Hösten är än så länge grå. Ännu har inte nattfrosten kommit. För en stund blir himlen svart. Råkorna lyfter från de gamla träden för att ge sig ut till åkrarna och söka föda. Det är en imponerande syn när dessa begåvade kråkfåglar för en stund skapar svärta och dominerar helt med sina kraxande läten. Sedan en märklig tystnad och gråheten återvänder.
Gryning. En ny dag väntar. Tungsinne hotar bortom horisonten. Allför mycket raseras i samhället. Politiken blir varje dag en ny utmaning.
Mycket av det som samlas under det luddiga begreppet ”samtidsanda” förstår jag mig knappt på längre. Jag känner mig obsolet; likt en främling, en utböling, rör jag mig genom dessa nya och på väsentligt innehåll dränerade värderingar som härskar i en alltmer omnipotent oinskränkthet.
Om jag betraktar vad som idag präglar samhällsdebatten och kulturlivet, den en gång levande debatten och mer eller mindre vitala meningsutbytet, blir jag beklämd – först, vill säga. Sedan kommer vreden. En sorts urilska, som stigen ur själva jorden, över tidens beredskap att frivilligt låta sig fördummas. Det är en ilska som får mig att tänka på Sara Lidman. Ett ursinne, en orubblig oförsonlighet, som hennes behövs idag.
Hur kunde så många andra så fort och så oreflekterat förlora sin självständighet? Och hur lyckas de samtidigt att behålla självrespekten? Hur står de, bokstavligen, ut med sig själva? Är deras självsyn och självreflektion avstängd, kanske är den rentav avdomnad eller totalbedövad sedan länge? Jag förstår inte dessa människor. Jag begriper mig inte på hur de fungerar i sin flykt undan ansvar.
Förr användes ofta metaforer hämtade från krigskonsten när en kulturdebatt skakade om de låsta positionerna; idag verkar det räcka med några luddiga psykiatriska termer. Resultatet blir att en falsk eller förvriden bild av vad som sker i vårt avlånga land som sedan sprids och cementeras allt hårdare varje dag via tidningar, åsiktsbloggar och televisionens allt större plasmaskärmar.
En klyfta uppstår mellan sken och verklighet. Lögnerna smakar bittert. Som Bibelns onda örter.
Vad som har hänt och vad som rapporteras och diskuterar är två vitt skilda ting. Självfallet är detta farligt då det döljer sanningen och även förmår skapa en form av skenbild som det krävs träning och kunskaper – och en massa tid – för att se igenom. De vill göra oss dummare. Ty utan reella kunskaper är folket fullkomligt ofarligt. Vi sitter och är förbannade i våra dyra TV-soffor. Sedan tycks vår vrede inte räcka längre. Vi tar en påtår i stället. Eller öppnar ännu en pilsner.
Därigenom blir ängsligheten och denna alltmer perverterade längtan efter konsensus ett demokratiskt problem. Det skapar ett hotfullt tomrum i samhällets mitt.
Halvsanningar, och inte sällan renodlade lögner, används idag när samhället ska skildras eller debatteras. Då medborgarna i ännu högre grad än tidigare kräver kunskaper formas i stället bilden av vårt samhälle av ord som inte förmår – och inte avser – att återge vad som verkligen sker. På så sätt blir denna konvenans, denna makabra åsiktsdans, ett utmanande hot mot folkstyret och dess grund.
Demokratin ställer krav. Medborgarna måste vara aktiva, det vill säga: Vi måste ta ansvar och bli en del av poltiken på dess många skiftande nivåer. Passivitet är en bekräftelse på att de som äger makten har rätt. Alla verkar ju så nöjda och leende fogliga.
Demokratin måste, om och om igen, erövras. Apati är ett hot mot demokratin. Likgiltighet är ett hot mot demokratin.
Varje gång någon av oss säger ”men det spelar ingen roll vad jag gör” är ett hot mot demokratin. Ty makt koncentrerar sig. Den sprids inte om ingen, med skärpa och kanske nog så hårda ord, kräver att besluten ska flyttas ut på torget där alla äger rätten att ta till orda och uttrycka sin mening. På ett eller annat sätt – i skiftande sammanhang – måste vi skrida till handling; om inte även de sista resterna av demokratin ska demoleras, och det överväldigande antalet medborgare är utestängda från maktens beslut, görande och låtande. Demokratin är redan i kris. Den saknar kontakt med folkflertalet, det man förr kallade politikens bas har idag hunnit vittra sönder. Folket är knappt längre en faktor som de styrande räknar med över huvud taget.
Den gamla och förhållandevis välfungerande formen av demokrati, då de många aktiva föreningsmedlemmarna på den så kallade ”gräsrotsnivån” engagerade sig och aktivt framförde sina synpunkter, förblev under många decennier det avgörande fundamentet i den svenska demokratin – den parlamentariska demokratin, måste dock klargöras. Partierna, som då ansåg sig äga skyldigheten – eller kanske snarare insåg nödvändigheten – att framträda med en tydlig och begriplig grundideologi. Utifrån den formade de sina konkreta inställningar och formulerade sina ståndpunkter när riksdagen sammanträdde och – som alltid – oväntade sakfrågor dök upp till omröstning. Genom de tydliga ideologierna och partiprogrammen, denna värdemässigt tydliga och ofta pålitliga hållning, kunde medborgarna räkna ut – ja, de visste det in i märgen av benen, de kände sitt parti – vilken inställning deras parti skulle inta i de skiftande sakfrågorna.
I forna tider ingicks i demokratiska stater – det mest kända exemplet vid sidan av Athen är väl Florens – där valdes under olika perioder fursten till hans post. Medborgarna (det vill säga män med viss förmögenhet, inga andra fick då vara en del av demokratin) ingick ett fördrag med fursten. Han regerade utifrån folkviljan – och på dess nåder fram till dess, vill säga, då han försett sig med en armé stor nog att kuva inte bara fiender utan även sina undersåtar. Men fram till dess gällde fördraget. Agerade fursten ondsint, tyranniskt eller mot vad medborgarna och, inte minst, de mest framstående av de många inflytelserika familjerna uppfattade som statens intressen, kunde fördraget – detta kontrakt – brytas. Så, om lagarna följdes, kunde fursten avsättas i varje ögonblick då han utövade den makt han fått till låns.
Under att antal perioder fanns en klar och direkt förbindelse mellan fursten och invånarna i Florens. Det rådde inga tveksamheter om var gränserna gick. Makten, liksom dess befogenheter och gränser, var tydligt definierad.
Den indirekta demokratin, parlamentarismen, förutsätter en genomskinlighet – transparens – vad som sker inne i maktens rum för att det ska gå att beteckna som ett i grunden demokratiskt samhälle. Men de som blivit valda att vara ansvariga för och förvalta makten har under flera decennier gjort allt mer och mer för att dölja hur de handskas med och brukar makten – och även hur besluten fattas. De flesta avgörandena sker inte alls i riksdagen, utan under halvofficiella överläggningar, icke protokollförda samtal och under sammanträden.
Det är en i grunden – vad avser demokratisk inflytande – ohållbar situation. Ojämlikheten mellan det lilla valda fåtalet och de många väljarna, det stora folkflertalet, blir dessvärre alltmer lik en dålig svart fars, en fars som dock – för att fortsätta parafrasera Hegel och Marx – är nära besläktade med de otäckaste av tragedier.
När jag nyligen, på ett lättillgängligt sätt, framhöll detta på Facebook blev reaktionerna egendomliga på ett sätt som faktiskt gjorde mig aningen rädd, eller snarare sorgset uppgiven. Så här löd inlägget:
”Hur ska vi göra? Demokratin – och därmed de avgörande besluten och makten – hanteras idag av en liten klubb av politiker som inte är något annat än just politiker. De vet inte mer än oss, snarare tvärtom då de tvingas leva som i en förblindande bubbla och saknar utblick. Men hur får vi åter ut demokratin på torget? Vad ska vi göra för att återerövra våra röster?
Det är inte rimligt att våra röster enbart ska höras en söndag vart fjärde år, då vi på en enda dag får välja 349 politiker som sedan ska ta hand om den politiska makten under fyra år. Fyra år då vi inte hörs, inte tas på allvar. Då vi, de många, inte syns. Det är bortom all rimlighet. Det är inte värdigt en demokrati. Besluten måste ut till medborgarna – vi är inga attans kunder i ett sammanfallande samhälle. Vi är folket. Det är där den reella makten bör finnas. Varje dag. Varje vecka.”
Vad som skrämde mig var först och främst okunnigheten. Demokrati är idag ett så avlägset begrepp att det håller på att förlora såväl innebörd som sin reella betydelse. Snabbt blev jag anklagad för att plädera för ett ”gatans parlament”. Flera uppfattade till och med, ofattbart nog, inlägget som ett försvar för våldsaktioner. Jag valde att nöja mig med att skriva ett litet tillrättaläggande. Jag skrev:
”Det uppstod ett onödigt missförstånd då jag skrev om torget och demokratin. Jag skrev nyss: ’hur får vi åter ut demokratin på torget? ’ Torget är en ofta använd metafor för demokratin. Agora är det grekiska ordet. Och det syftar på att medborgarna – vid den tiden självfallet enbart fria män och inga kvinnor – träffas och dryftar statens angelägenheter. Eller som Anders Ehnmark formulerar det i sin bok om Machiavelli: ’Det är en plats där de förnuftiga människorna, beredda att ta skäl, samlas för att dryfta de gemensamma angelägenheterna’.”
Valsedeln är vårt kontrakt. Med den avhänder vi vår samhälleliga makt till de som blir valda. Men vi får inte glömma att valet är en procedur där vi, folkflertalet, av fri vilja ger ifrån oss makten under en tidsperiod som omfattar fyra år. På så sätt får samhället idag sin furste. Och om avtalet inte respekteras måste det finnas flera sätt att säga ifrån, att agera och – i extrema fall – avsätta fursten som brutit alltför många av de löften som avgavs. Då bryter fursten kontraktet. Valsedeln blir enbart en symbol, politiken förvandlas till att vara enbart gester i luften.
I Sverige är antalet röstberättigade i riksdagsvalet över sju miljoner människor – 7,123 997. Det är en viktig siffra att försöka föreställa sig och hålla i minnet då den parlamentariska demokratin är en konstruktion som väljer trehundrafyrtionio personer – 349 – att härska i fyra år. Jag skriver ”härska” då det är det sannaste ordvalet.
Förr, när de politiska ideologierna ännu betydde något, var det bästa sättet för att ta sitt demokratiska ansvar att gå med i ett parti och arbeta på den så kallade gräsrotsnivån. Dessa trägna partiarbetare och förtroendevalda på den lokala nivån hade för inte allför länge sedan betydelse och ett stort inflytande. Idag finns inte den möjligheten i samma utsträckning genom att de politiska ideologierna förlorat sitt innehåll. Liberalerna är inte liberala, socialdemokraterna är inte socialdemokratiska, moderaterna, nya eller gamla kvittar lika, är minst av allt moderata – de tycks i stället vara förblindade rabiata av nyliberalism.
Mot den bakgrunden blir frågan om vad pressen skriver om – och i ännu högre grad: vad de väljer att tiga om – en avgörande demokratisk fråga. Utan debatt och kritisk analys förtvinar ett av politikens mest livgivande flöden utifrån den kraftigt begränsade miljö som riksdagen är. Av tradition, under lång tid, var kultursidorna en frizon där de viktiga och inte sällan mest kritiskt laddade frågorna kunde diskuteras – öppet, rakt, fritt och hårt – utan att hänsyn behövde tas till vilken politisk färg tidningen hade.
Där är det nu stängt. Ängslighet och räddhågsen tystnad är vad som återstår.
Det är inte svårt att från detta självpåtagna inre förtryck dra en del paralleller till sovjetstaternas – och kanske framför allt DDR:s – förfarande att sätta ”frivilliga” munkavlar på statens kritiker. Mekaniken är densamma, även om skillnaderna självfallet är stora.
Hur ska vi då kunna återerövra ett åtminstone minimalt inflytande över politiken, dess innehåll och inriktning? Jag vet inte. Jag vet sannerligen inte. Motviljan att delta i de organiserade politiska sammanslutningarna tycks idag vara monumental. Och ändå förblir de en av de få möjliga vägarna som leder till ett aktivt inflytande och deltagande i hur politikens mål och medel avgörs.
”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, lyder regeringsformens första mening. Idag har dessa avgörande ord förvillande nära förvandlats till något som hanteras av vad som framstår som ett gäng oseriösa försäljare av begagnade bilar. Vår grundlags viktigaste mening dras i smutsen.
Som sagt var. Jag saknar Sara Lidmans vrede.
crister.enander@opulens.se
