POLARISERING. Så länge tillräckligt många av oss låter sig matas med uppmaningar att gå på personer och deras uppdragsgivare för att hantera politisk oenighet — så kommer polariseringen bara att fortsätta, skriver Mattias Svensson.
En av de saker jag tycker mest illa om med vår samtid är greppet att istället för att diskutera oenigheter i sak, så gör man konflikten personlig och går på plattformar, arbets- och uppdragsgivare.
Tyvärr är det ofta väldigt effektivt. Tredje part har sällan tid, ork, lust eller kompetens att bedöma sanningshalt och relevans i anklagelserna som haglar. Enklast är ofta att ge med sig. Så ser vi nu hur alltfler som misshagat någon plötsligt försvinner från sociala medier. En del opinionsbildare verkar rentav mer eller mindre ha satt det i system att mata aktivister med utpekade fiender som med enkla åtgärder kan motarbetas.
Så här långt instämmer säkert de flesta.
Typiskt vänstern! säger högern.
Typiskt högern! säger vänstern.
De har dessvärre båda rätt, vilket illustrerades av två fall i förra veckan.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Alice Teodorescu skrev en i mitt tycke högst klandervärd ledartext där förintelseöverlevares vittnesmål förringas när deras slutsatser blir obekväma för den som likt Teodorescu vill se ett politiskt samarbete mellan borgerligheten och Sverigedemokraterna. Detta beskrev Teodorescu som att ”man hänsynslöst använder förintelseöverlevare som bulvaner i sina försök att smutskasta politiska meningsmotståndare inom borgerligheten”, som om avsändarna inte är agenter utan andras redskap.
Förespråkar man politisk samverkan mellan borgerlighet och ett, låt vara reformerat, nationalistparti så är det klart att historiska förlagor kommer att anföras som motargument. Relevansen i detta argument kan och bör ifrågasättas — men det kan göras med respekt för att man kan göra olika bedömning, inte minst beroende på egna erfarenheter av nazismens framväxt.
Den här högst relevanta diskussionen och kritiken hamnade dock strax i skymundan eftersom någon tyckte att det var dags att istället gå på personen Teodorescu. En docent vid Göteborgs universitet startade ett upprop om att säga upp henne från Göteborgs-Posten, samt uppmanade andra att höra av sig till tidningens ägare och annonsörer om så inte skedde. Uppropet blev snabbt ett skott i foten. Fler skrev på ett alternativt upprop till stöd för Teodorescu. Andra tycks ha jagat docenten och hans egen arbetsgivare, och efter några timmar tog han ner sitt upprop.
En annan kontrovers rör de 261 tjänstemän i regeringskansliet som skrivit under ett brev till arbetsgivaren med farhågor om hur en ny regering och eventuella samarbetspartners skulle påverka kansliets arbete och riktlinjer, exempelvis den så kallade värdegrunden.
Brevet är värt att kritisera och tyder på att undertecknarna har en pompös och olämplig uppfattning om sin yrkesroll. Farhågan att en annan regering skulle komma att innebära att människors lika värde inte respekteras kan utan alltför stor fantasi ses som ett partipolitiskt inlägg och ställningstagande för Socialdemokraterna.
Också här blev frågan snabbt personlig. En lista skapades och spreds av en tidigare moderat riksdagsledamot som innehöll namnen på samtliga undertecknare. Många spred den med direkt uppmaning om att de namngivna borde skämmas och att deras anställningar borde sägas upp.
Man kan förstås fixa och trixa med likheter och olikheter för att rättfärdiga det ena eller det andra, men för mig blev den samtidiga cirkulationen bekräftelse på tendensen i polariserade läger att indignerat rya om övergrepp när man utsätts för något som man glatt deltar i när det gäller meningsmotståndare. ”Det är okej när vi gör det.”
Inte sällan var det nämligen samma människor som klev upp på höga hästar och menade sig försvara yttrandefriheten när de skrivit på en namnlista för Teodorescus anställning på Göteborgs-Posten (trots att det i de flesta fall handlade mer om att de brukar hålla med om det hon skriver, och till och med den mest inskränkte diktator är för yttrandefrihet för dem de ändå håller med), som obekymrat spred listan med namn på tjänstemän med kravet att de skulle sägas upp för sin potentiella insubordination.
Spridandet av listan med tjänstemän stoppades i sin tur av Facebook som menade att den stred mot plattformens stadgar. Vem som fattade det beslutet och på vilkas initiativ lär vi tyvärr inte få veta, men det är minst lika illavarslande som själva listan.
Männen bakom initiativen motsvarar inte den gängse bilden av nättroll och hatare. I ena fallet en före detta riksdagsledamot, i det andra en akademiker vid ett större universitet, båda i medelåldern. Folk som definitivt borde veta bättre och ha impulskontroll nog att besinna sig istället för att göra personkonflikt av politisk oenighet. Så långt har det alltså gått. Och så länge det fungerar — så länge tillräckligt många av oss låter sig matas med uppmaningar att gå på personer och deras uppdragsgivare för att hantera politisk oenighet — så kommer polariseringen bara att fortsätta.
mattias.svensson@opulens.se
