TINDERTANKAR. De visar upp sina fiskar och tatueringar, lyfter sina vikter, spänner sina muskler. De spelar golf, de har vattenfall och fjällvidder i bakgrunden, de paddlar, åker slalom, tänder eldar, har hus på landet, barn varannan vecka, de har inget emot fina viner och vill gärna bjuda på västerbottenpaj, det lyser en oro i deras blickar.
Swipa vänster, vänster igen. Tveksamt swipa höger, men okej då. Avmätt och liksom desperat samtidigt. Fiskeutrustning. Solglasögon. Sitta vid ratt.
I Birgitta Trotzigs roman Sveket rör sig Tobit stum och liksom obekant med sig själv. Allting är stängt och vagt och samtidigt fruktansvärt bultande inombords. Rörelserna stela, hårda. Kvinnan han nog älskar är undflyende. Kärleken är ett rivande monster i hans kropp. Kvinnan dör och lämnar dottern i hans vård. Första tiden är ljuvlig eftersom flickan behöver honom. Men han håller för hårt och hon börjar sky honom, han slinter i greppet, hon försvinner bort. Hon är en outhärdligt egen. Han blir svartsjuk, våldsam.
Tobits känslor hittar varken ursprung eller uttryck. Han förstår hur orimligt strängt och ordlöst han håller flickan men “han förmådde ingenting mot sig själv i det hänseendet”, eftersom det “oböjliga, förvirrande, främmande” trängde sig för mycket på. Som “om livet långt inne skulle till att brista”. Den han verkligen är börjar leva i det gömda. Medan flickan ligger i skogsbrynet och försöka pressa sig in i närheten med en pojke som “ville ingenting av henne, han var nöjd att hon var där, att hon var hon”. De är nära och samtidigt sina egna, det är möjligt, tills Tobit upptäcker dem, bryter upp och bryter sönder det hon lyckats vårda inom sig och börjat få att växa. Men det som växer i henne får honom att vissna.
Vad för kärlek vill tvinga in en älskad i en krävande, omöjlig form? I symbiosen Tobit drömmer om finns hans barndom med, där orden inte fick grepp, var för svaga, särskilt ord som var “smek, sagor och lek”. Mjukheten är en sankmark. Sveket är patriarkatets sorgesång. Tobit knuffar ner flickan i en källare och låser dörren. Några sekunders känsla av av makt. Några fruktansvärda sekunder av självinsikt. Innan han kliver in i likgiltigheten. “Han hade ju ingenting annat att göra… Han steg ut till ytan.”
Kvinnornas presentationer och foton på appen är generellt sätt annorlunda. På den bisexuella arenan bör nog tilläggas. Tydligare politiska och sexuella preferenser och behovet av seriositet eller uttalad lek. Mer vara än göra. Mer behov än principer. Vi diskuterar skapande och engagemang och vad vi behöver i relationer, vad vi fått nog av. En kvinna skriver om tjugofem års förtryck som hon lyckats ta sig ur. En annan om att som fyrtioåring försöka hitta stabilitet i sig själv. Jag märker hur vi möts. Förutsättningen är att vi förstår att vi alla är skadade.
Ännu en man som klappar ett vilt djur. Som har nummerlapp. Säkerhetsbälte. Svenska flaggan. Skämtbrillor. Snapchatfilter. Flytväst. En undanber sig batikhäxor och pk-feminister. En skriver: “Be the man every women deserves but only one woman gets.”
“Och en människa ser ändå bara ut som en människa när han går omkring tvär och tyst och enkel på två ben”, skriver Trotzig, “det är ingenting underligt med det; ändå finns det så mycket underligt bara i kroppen som om insidan av kroppen var beklädd med något slags rörliga varma växande blommor.”
anna.jorgensdotter@opulens.se
