Om vi någonsin behövt ett mirakel

ROSLING. “Många av oss vill uppenbarligen gärna leva i trygg förhoppning om att de senaste decenniernas enorma globala framsteg uppnåtts utan kostnader”, skriver  Erik Cardelús.

”Vi är vanliga, vi är nån i mängden, åh vi är stjärnor.” Så lyder öppningen i Joakim Thåströms Centralmassivet, en låt som flyter upp när jag följer kultursidedebatten om Hans Roslings världsbild.

Brandfacklan blev Roland Paulsens kritiska DN-text  ”Hans Roslings världsbild stämmer inte”. Framförallt är det tre saker som inte stämmer. För det första döljer de remarkabla globala tillväxtsiffrorna i Roslings analyser ett bedrövligt faktum — att inkomstklyftorna skenar iväg, allt mer och allt snabbare. Visst har många fått det bättre, men ett fåtal har fått det extremt mycket bättre. Avståndet mellan topp och botten har redan blivit extremt stort.

För det andra blir det skevt att ensidigt jubla över förbättringarna i den globala hälsan utan att nämna att dagens ohälsa i hög grad har skiftat över från det somatiska till det psykiska. Depression är det största folkhälsoproblemet i dagens värld — inte kolera, aids eller malaria. Och den psykiska ohälsan ökar, som bekant. Slutligen, som en tredje skevhet, står det faktum att klimatkrisen sällan nämns med någon större emfas och eller något större allvar hos Rosling.

I mina sociala medier har många personer postat eller applåderat kritiken mot Rosling. Inte sällan anas ett stänk av skadeglädje i uppmaningarna till att hålla en seriös och kritisk granskning och diskussion. Det framstår lite som något i den här stilen:  ”vi går visserligen ihop i flock och sparkar på gubben, men vi gör det med trendiga kängor och saklighet.”

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Att kritiskt tänkande utgör grundbulten i ett demokratiskt samhälle är ingen djärv sanning. Snarare en vidöppen dörr att sparka in. Nästan lika vältummad är iakttagelsen att stora sanningsanspråk förr eller senare kommer att beskjutas och få utstå svidande kritik. Sådant är spelet — speciellt om de stora sanningsanspråken utgår från en individ som ställer sig på ett podium i en fullsatt sal och får enorma applåder.

Är det fråga om en jantementalitet som genomsyrar skadeglädje/avundsjuka eller bara en rättmätig och saklig kritik?  Vad det är som eldar på kritiken och dess hejarklack varierar säkert, i detta fall som så många andra.

Vad som dock sticker ut är tendensen till flockbeteende. Att så många människor i ett första läge så reservationslöst hajpade Rosling, för att i nästa läge så högljutt och självklart ansluta sig till kritiken. Kanske är det så där att vara människa — vi vill så gärna att någon ska komma till oss med ett färdigt paket med svar på komplicerade frågor. Någon med ett fullständigt facit. Helst en vetenskapsman (med betoning på man), detta eftersom den mätbara vetenskapen i alla lägen är ledstjärnan och sanningen.

För många av oss vill uppenbarligen så gärna leva i den goda och trygga förhoppningen att de senaste decenniernas enorma globala framsteg har uppnåtts utan kostnader. Att det inte finns några biverkningar, baksidor och begränsningar. Och om det slår fel, utbryter lätt en kollektiv besvikelse och baksmälla.

Att vi dessutom lever i ett ganska dystert läge — med galopperande klimatkris, ökande klyftor, extremism och allt fler högerpopulister i maktställning — lär också bidra. Först bidrar det till skygglapparna, fastklamrandet vid snuttefilten och hajpandet, sedan till det tunga fallet med påföljande besvikelse och förbittring.

För vi behöver mer än någonsin berättelser med ett lyckligt slut. Eller för att koppla på Thåström och “Centralmassivet” igen: ”Om vi nånsin har behövt ett mirakel. / Så kan det få komma nu. / Jag tror det är nått stort på gång. / Jag tror det är nått stort på gång. / Skaka spegeln sakta, vänd den upp och ner. / Gå rakt på linje. / Skaka spegeln en gång till. / Om vi någonsin har behövt. / Är det nu nu nu.”