Den stora tillbakagången

POLITIK. “Orsaken till den ‘stora regression’ som världen nu genomgår är enligt bokens redaktör Heinrich Geiselberger de förändringar i synen på ekonomin och välfärdsstaten som ägde rum i slutet av 1970-talet”, skriver Jonas Elvander.

The Great Regression, redigerad av Heinrich Geiselberger
(originaltiel Die große Regression)
Polity Press (2017)

Mycket har sagts och skrivits i svensk och internationell media om det senaste årets politiska omvälvningar. De vanligaste argumenten för att förklara Brexit, Donald Trump och den grasserande högerpopulismen är numera välkända. Men det tyska förlaget Suhrkamp har höjt nivån på debatten i och med utgivningsprojektet The Great Regression (Die große Regression). Däri låter de femton framstående tänkare ta tempen på tidsandan utifrån olika utgångspunkter och infallsvinklar. I vad som på hemsidan beskrivs som en motståndshandling mot den ”nationalistiska internationalen” ges boken ut på fjorton språk samtidigt (dock inte svenska).

Den stora tillbakagången som titeln anspelar på är en passning till den österrikisk-ungerske ekonomen Karl Polanyis klassiska bok Den stora omdaningen från 1944. I den beskriver Polanyi hur industrikapitalismen uppstod när marknadsekonomin i början av 1800-talet frigjorde sig från tidigare feodala och agrara strukturer. Det skedde dock enligt honom på ett alltför okontrollerat sätt, vilket ledde till en serie ekonomiska och politiska katastrofer som kulminerade i världskrigen. I och med välfärdsstaternas framväxt återreglerades så ekonomin och den liberalism som i över ett århundrade hade haft fritt spelrum blev med Polanyis ord ”inbäddad”.

Orsaken till den ”stora regression” som världen nu genomgår är enligt bokens redaktör Heinrich Geiselberger de förändringar i synen på ekonomin och välfärdsstaten som ägde rum i slutet av 1970-talet. Den grundläggande tesen är att det nyliberala paradigm som då inleddes har bidragit till att återigen frikoppla ekonomin från nationalstaternas hägn vilket har fört med sig ”alla sorters bieffekter och motrörelser”. I åtstramningens tidsålder är det inte längre möjligt att erbjuda medborgarna något i deras roll som arbetare, medborgare, skolelever eller brukare av offentliga tjänster, skriver Geiselberger. Därför har det politiska fokuset flyttats till nationalitetens domän, med löften om säkerhet och återupprättandet av en gyllene tidsålder som politiska ledprojekt.

Flera av skribenterna i antologin tar också fasta på denna analys. Arjun Appadurai hävdar att nationalstaternas förlust av ekonomisk suveränitet i det nyliberala tidevarvet har lett till ”democracy fatigue”, en trötthet på det demokratiska statsskicket som, trots allt tal om universella värden och mänskliga rättigheter, inte längre är kapabelt att leverera ekonomisk trygghet och jämlikhet. Enligt Appadurai har auktoritära, populistiska ledare som Indiens premiärminister Narendra Modi, som företräder Hindutva (hinduisk nationalism) och anses ansvarig för massakrer på muslimer i delstaten Gujarat, insett detta. Därför lovar han i stället majoritetsbefolkningen etnisk och kulturell renhet som ett sätt att återupprätta deras status, samtidigt som han ekonomiskt ligger helt i linje med den rådande globala ordningen. Denna ideologiska kompromiss mellan auktoritär etno-populism och ekonomisk nyliberalism menar Appadurai går igen i allt fler länder, från USA, Storbritannien och Polen till Turkiet, Ryssland och Filippinerna.

Det vore dock alltför onyanserat att hävda att inga progressiva framsteg har gjorts under de senaste decennierna. Nancy Fraser gör i stället en åtskillnad mellan ”progressiv nyliberalism” och reaktionär populism. Sedan 1980-talet har sociala rörelser gjort stora landvinningar i frågor om feminism, antirasism, multikulturalism och HBTQ-frågor. Dessa rörelser har dock till skillnad från klassbaserade sådana lätt kunnat ingå allianser med kapitalet. Mångfald och ”empowerment” har blivit till tomma slogans som numera fungerar lika bra i kontorslokaler på Wall Street som i universitetens seminarierum. Det är denna progressiva nyliberalism, som upphöjdes till ledkultur av Bill Clintons New Democrats och Tony Blairs New Labour, som Donald Trumps väljare förkastar, menar Fraser – inte det globala kapitalet som sådant. För dessa människor har ”såret från avindustrialiseringen förvärrats av förolämpningen i en progressiv moralism som utmålar dem som kulturellt efterblivna”.

Även Wolfgang Streeck framhåller i sin essä betydelsen av nyliberalismens progressiva moralism. I fräna ordalag kritiserar han mittenpolitikers och mainstream-medias tendens att utmåla alla reaktioner på denna hegemoniska ideologi, vare sig de kommer från höger eller vänster, som känslostyrd och därför politiskt illegitim ”populism”. Han visar hur populism används som ett sätt att skambelägga och diskvalificera allt motstånd till status quo och gör därmed en välkommen nyansering av ett begrepp som har missbrukats ad nauseam. Men Streeck, som verkar ha gjort det till sin uppgift att avdemonisera högerpopulismen, gör sig i nästa steg skyldig till en minst lika problematisk generalisering. Enligt honom går den huvudsakliga politiska förkastningslinjen numera mellan dem som beskriver andra som populister och dem som beskrivs av dem som så. De senare kallar han ”de kuvade”: människor som sedan 1980-talet har förvägrats en politisk röst samtidigt som de har tvingats se sina traditionella livsmiljöer gå under. Att alla populistiska väljare skulle vara arbetslösa industriarbetare, eller ens socioekonomiskt svaga personer, kan dock framstå som ett något drastiskt, för att inte säga rentav felaktigt, påstående – i alla fall ur ett svenskt perspektiv. Men för Streeck tycks dessa förtryckta massor vara det historiska subjekt som kommer att kullkasta det nyliberala systemet och, efter ett långt och instabilt ”interregnum”, i förlängningen kapitalismen som sådan.

Pankaj Mishra ställer sig i alla händelser tveksam till en sådan enkel uppdelning av människor. Enligt honom antyder just det faktum att miljontals rika män och kvinnor, för att inte tala om svarta och latinos, röstade på en ”tvångsmässig tafsare” att 2016 års politiska jordbävningar inte bara går att förklara med ekonomisk ojämlikhet. I stället menar han att vi bör tolka den rådande tidsandan som en reaktion på upplysningstraditionen som sådan. För Mishra är årtiondena efter Berlinmurens fall, då historien med Francis Fukuyamas ord ”tog slut”, den epok som har kommit närmast upplysningstidens ideal om ett ”universellt, kommersiellt samhälle”. Problemet i dag är att samtidigt som upplysningens värden har utsträckts till planetens mest avlägsna hörn har de blivit allt svårare att infria på den nyliberala globaliseringens villkor. För Mishra har dagens missnöjesväljare, som han liknar vid Fjodor Dostojevskijs misantropiska källarmänniska, väckt en slumrande kulturell strömning till liv som har kantat upplysningsprojektet ända sedan det inleddes. Kardinalordet för denna ”anti-upplysning” är ressentiment, ett känslokomplex av förödmjukelse, bitterhet och avund som aktiveras när de officiella löftena om likabehandling formellt accepteras men i praktiken visar sig omöjliga att infria. Det är en irrationell och våldsam reaktion på liberalismens obändiga tro på rationellt handlande individer vars nyttomaximering ska skapa välstånd åt alla.

Avund är ett återkommande tema hos många av författarna och flera pekar på den moderna teknologins betydelse för att koppla samman människor och därmed utsätta dem för helt främmande verkligheter och livssituationer. Denna situation, som Ivan Krastev kallar ”den globala jämförelsens diktatur”, där alla världens medborgare jämför sig med de allra rikaste, leder till skapandet av begär som inte går att tillfredsställa, vilket i sin tur antingen föder missnöje och hat eller en vilja att migrera.

Bruno Latour tar fasta på det sistnämnda när han placerar hela diskussionen i ett existentiellt perspektiv. Han identifierar tre hot som Europa står inför: den ekonomiska nedgången i de länder som uppfann globaliseringen, klimatförändringarna och migrationsströmmarna. Dessa hot utgör i sin tur tre sidor av en och samma existentiella kris, nämligen frågan om var vi ska leva. Precis som migranterna som ständigt fortsätter att komma till Europa står den gamla världens medborgare inför frågan: var ska vi bo? I en närmast konspiratorisk ton hävdar Latour att västvärldens eliter uppfann det projekt som präglas av avregleringar, klimatförändringar och skenande ekonomisk ojämlikhet för att berika sig själva så snabbt som möjligt innan hela skeppet sjunker. Enligt honom går den politiska konfliktlinjen inte längre främst mellan höger och vänster utan mellan dem som fortsätter att leva med huvudet bland molnen och dem som är beredda att ”komma ner på jorden” och acceptera det uppenbara: att vi måste ändra vårt sätt att leva. Till de förra hör politiker som Donald Trump vars regering är skeptisk till klimatförändringarna och vill öka kolbrytningen. Han har därmed gett USA en möjlighet att drömma vidare ett tag till (förmodligen för att det är det land som har mest att förlora på att ”vakna”). Till den senare kategorin hör Europa vars politiker i alla fall är beredda att diskutera problemen. Hoppet står därför till dessa politiker som nu har en unik chans att vända sig bort från de nyimperialistiska och världsfrånvända drömmar som präglar alltfler länder och regeringar och i stället försöka staka ut vägen mot en hållbar framtid.

Förutom att denna tilltro till Europas maktelit framstår som en smula naiv kan man dock fråga sig om vi överhuvudtaget har ”vaknat”. Det faktum att en blygsam flygskatt fortfarande kan framställas som ett angrepp på den personliga friheten verkar i alla fall vittna om att vi inte har det. I stället fortsätter den process som har fört oss till katastrofens rand dag ut och dag in utan några större åthävor, med undantag för en handfull politiska överenskommelser vars ambitionsnivå enligt forskarkåren inte är i närheten av vad som krävs. Uppvaknandet riskerar att bli bryskt och obehagligt.

The Great Regression är ett välkommet om än ojämnt försök att förstå vår instabila epok och initiera en transnationell diskussion om världens tillstånd. I vad som alltmer framstår som en brytningstid, paradoxalt nog präglad av strider om identitet och kultur medan själva förutsättningarna för vår existens undermineras, kommer den typen av initiativ sannolikt att bli än viktigare framöver.