BÖRJA OM. “Vi skulle kunna bilda röda klubbar, som under Pariskommunen 1871. Kvinnor möttes och fick utrymme att hata systemet istället för sig själva. De ockuperade prästernas talarstolar och ropade: Världen har sönder oss. Nu måste vi ha sönder den. Vi måste börja om,” skriver Anna Jörgensdotter.
Det är sent på kvällen och ångesten har slagit till igen. Några timmar tidigare har jag suttit med en rysk konstnär på Joe Hill-gården och pratat kvinnor och psykvård genom historien. Hon är intresserad av Ester Henning som jag skrivit en roman om, och som satt 66 år på olika institutioner, diagnos: schizofreni. Nej, hon låter absolut inte sjuk, säger hon. Pratar om psykvård i Ryssland, hur mänskor med olika svårigheter och diagnoser klumpas ihop i samma boenden. Mänskor som inte passar in i samhället. Vi pratar om anorexi och att det är ett symtom, inte en hel bild. Man använder det språk man kan hantera. Som misstolkas, blir en annan berättelse. Hon frågar om jag var inlåst under behandlingen. Det var jag. Var det dåligt? Nej det var bra eftersom jag var destruktiv. Men samtidigt: hade världen utanför sett annorlunda ut så hade jag velat komma tillbaka till den.
Jag gick runt i korridorerna och blev kallad Twiggy och koncentrationslägerfånge av patienterna. Jag kunde omöjligt identifiera mig med reportagen om anorexi som det fanns mängder av i tidningarna i det tidiga 90-talet. Eller med behandlingsprogrammet vi skulle följa. Normalt ätande. Normal kropp. Den som inte ansågs motiverad fick inte vara kvar på behandlingen. I tidningarna stod att vi tyckte att vi var tjocka fast vi var smala, hade onormal kroppsbehåring, åt enorma mängder konstig mat som vi kräktes upp. Det fanns regler också för ätstörningarna. Jag trodde min anorexi hade med bortskämdhet att göra. Vi fick höra att det var en samhällstrend. Att vi var högpresterande flickor som aldrig haft det svårt. Vi ville bli snygga och smala bara. Men jag ville så många saker som tidningarna inte skrev om: jag ville inte vara kvinna, jag ville inte konsumera, inte arbeta, inte få barn, jag tog bort min mens, mina bröst, mina behov. Jag kastade ut grejer, kläder. Jag trodde det handlade om att jag inte ville finnas, för så tolkades det i alla fall. Det var inte osant, jag kunde inte leva, visste inte hur man gjorde, det var mörkt, ont, otäckt, förvirrat, men jag gick till en dietist som sa att om jag slutar äta fett så funkar inte hjärtat och då blev jag rädd för jag ville inte dö.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Det påpekas ibland, lite nedlåtande, att anorexi är en västerlandets välfärdssjukdom. Den spegeln måste vändas tillbaka mot samhället. Vad är det med livet i frihet som får kvinnor att bli skelett? Mia Skäringer inleder sin serie Kroppshets med att säga att hon inte tänker lägga en sekund till på att tänka kring mat, kropp eller träning. Men också det valet är ett privilegium. Vi är attackerade av bilder på vilka vi borde vara, säger hon, inte arg och hungrig. Men om vi tvingas vara arga och hungriga? Om det inte är ett val?
Jag hör på radion om en syrisk åttaåring som på nåder får återförenas med sina föräldrar efter flera år i Sverige. Regeringen utreder behovet av fredsbevarande trupper i Afghanistan samtidigt som ännu en massdeportation till samma land ska ske. Jag köper ett dyrt doftljus eftersom särskilda dofter dämpar en del av min ångest. Det är klart att det är ok med lösögonfransar och botox, vi ska bara inte prata om det längre: vad som finns i oss, vad som håller på att gå sönder. Jag har aldrig varit så utbränd och hjärntrött (vilket autocorrect vill få till hjärntvätt). Man säger åt mig att vila, som om också det är ett val som jag misslyckas med att göra. Jag lyssnar på en podd om filosofen Simone Weil och hur hon svalt sig själv för att solidarisera med utsatta, hon led med dem och inkorporerade deras sorg. Skäringers program överöser oss med bilder på fasta rumpor och det blir rundgång. Hur många gånger ska vi behöva skrika efter andra bilder? Valet handlar inte om vad vi behöver. Jag kan inte åka och göra motstånd mot deporteringen för att jag ligger efter med jobb. Det är social kontroll. Om cirkeln slutar snurra ser vi öppningen eller så ser vi cirkeln och slår sönder den.
Jag lyssnar på podden The Final Straw där två anarkistiska psykvårdare intervjuas. Det är inte sjukdomar, säger de, det är problem som mänskor har med att leva, med att existera, med att relatera till andra mänskor. Det finns ingen tydlig gräns mellan psykos och normalitet. Mänskor förlorar taget om verkligheten — men det beror också på hur vi definierar verklighet, och vad för slags normer som dikterar den verkligheten. Mänskor med psykiska sjukdomar kanaliserar sådant som inte är processat av samhället. Lidandet blir individualiserat, ensamt.
Som anorektiker skulle vi rulla in oss i filtar, men inuti sträckte ett nattsvart monster ut sig: det är inte hon i filten som gött det, men det är hennes sak att bli av med. Monstret har en kropp med flera huvuden. Det monstret ska huggas med svärd, i hjärtat, men hur kan vi skilja monstrets hjärta från vårt? Vi ska lära oss slå tillbaka, men vi är så utbrända att det enda som hjälper är en massa vin och Netflix. Vi tänder doftljusen och längtar efter att organisera oss. Vi skulle kunna bilda röda klubbar, som under Pariskommunen 1871. Kvinnor möttes och fick utrymme att hata systemet istället för sig själva. De ockuperade prästernas talarstolar och ropade: Världen har sönder oss. Nu måste vi ha sönder den. Vi måste börja om.
anna.jorgensdotter@opulens.se
