POSTMODERNISM. Skolan är Sveriges i särklass viktigaste kulturinstitution. I den får alla färdigheter, kunskaper och gemensamma referensramar. Eller borde få i alla fall.
Den svenska skolan förmår inte ge alla elever – kommande generationer – ens det som är grundläggande för att klara sig väl som vuxen. De som drabbas värst är de som inte kommer från studievana hem eller från en kultur som vilar på skriftspråk. Ojämlikheten slår in med full kraft i dagens skola. En del unga har ett ordförråd på ett par tusen ord när de lämnar gymnasiet. I själva verket behöver man behärska minst 40 000 ord för att fullt ut kunna uttrycka sig och förstå allt.
Hur har det blivit så här? Inte är det friskolorna eller ”vinst i välfärden” som är boven i dramat, trots att de spelar huvudrollerna i den offentliga debatten. Kunskapsresultaten började sjunka långt innan det fria skolvalet infördes och i många friskolor lär sig eleverna mer än i kommunala skolor.
Måhända är det kommunaliseringen av skolan? Att ansvaret portionerades ut i mer än 200 geografiska enheter har förvisso gjort det svårare att få en samlad bild eller peka ut en ansvarig huvudman. Men nej, inte heller det verkar vara huvudskälet. Institutionell konkurrens skulle rent av ha kunnat vara bra om de som lyckats väl fått följare och de skolor som underpresterat lagts ner.
Lärarnas status då? Vi börjar närma oss svaret. Lärarnas befogenheter vore en bättre beskrivning. Liksom kunskapssyn, mätbara mål samt respekt för hur inlärning faktiskt sker enligt modern kunskap om den mänskliga hjärnan.
Den svenska skolan verkar i ett gungfly. Den postmodernistiska tankefiguren om att allt beror på perspektivval regerar. Läroplanen slår inte fast vad man ska kunna, utan lägger tonvikten på hur man arbetar i klassrummet. Fokus ligger mer på diskussion än på ren kunskapsinhämtning.
Vidare ska var och en välja vad som är intressant och hur man ska lära sig saker –föräldrar och elever har långtgående rättigheter att ifrågasätta lärarnas urval och pedagogik.
Man behöver dessutom lugn och ro och repetition för att verkligen lära sig saker. Och man ska inte behöva upptäcka allt själv – att tillgodogöra sig ackumulerad kunskap från andra är långt mer effektivt än att uppfinna hjulet själv. Lärarledd undervisning av personer som har djup ämneskunskap är alltså inte att förakta. Tvärtom är det något att eftertrakta. Liksom respekt för att det finns rätt och fel, vetenskapliga fakta och beprövad erfarenhet. Och det behövs en folklig insikt om att det ofta kräver 10 000 timmars hårt arbete för att verkligen lära sig något. Det går inte att bara leka, diskutera och experimentera.
Däremot, när man verkligen behärskar något kan man vara hur uttrycksfull som helst. Ta bara Picasso som behärskade klassiskt måleri och teckning till fulländning innan han utvecklade sin egna stil.
Kom ihåg varför har vi skolplikt: Alla ska kunna lära sig det man inte gör av sig själv i familjen och i samhället i övrigt. Tillgodogöra sig färdigheter och kunskaper som man behöver för att fungera som en myndig medborgare. I det är arbete, laglydnad samt kulturella och politiska aktiviteter inbegripna. Det vi behöver för att ingå, förstå och fungera i Sverige.
Därför är skolan den viktigaste kulturinstitutionen. Och därför är det så sorgligt och farligt att den sedan flera decennier inte längre fungerar som den bör. Att många lämnas luftlandsatta som unga vuxna är ett stort svek mot dem, men också farligt för ett samhälle.
Det är hög tid att göra upp med postmodernismen, våga formulera och följa upp kunskapsmål, ge särskilt pojkar (som halkar efter allt mer) förutsättningar att förkovra sig i enlighet med det vi vet om hjärnans funktionssätt och respektera lärarna för deras yrkeskunnande.
sofia.nerbrand@opulens.se
