Nyårskrönika: Årets bogvisir

SUMMERING. “Ju äldre jag blir desto lyckligare blir jag att ett ord inte dyker upp automatiskt, eftersom det har blivit så förknippat med landssorg eller en katastrof.” Gussy Löwenhielm reflekterar i sin nyårskrönika kring tsunami, pandemi och andra ord som mer eller mindre summerar ett år.

Jag vaknade av att min mamma grät den där blåsiga morgonen den 28 september. Det är sällan kul att vakna på vardagar, men det här var undantagslöst det otrevligaste sättet. Vi vaknade till nyheten av att 852 personer, varav 501 svenskar, hade förolyckats i en färjekatastrof. Tragedin var ett faktum. Jag, i full gång med nyss påbörjade högskolestudier på Stockholms universitets musikvetenskapliga institution, hade i en längre tid skjutit tentapluggandet framför mig och nu fanns det ingen ro till att fördjupa sig i den klassicistiska musikepoken. Jag satt i min ensamhet fastnaglad framför den fortlöpande nyhetssändningen och hörde samma nyheter om och om igen blandade med nya vittnesmål och ett och annat expertutlåtande. Jag grät om vartannat och blev fylld med behag och optimism när jag hörde om överlevande. Till slut hörde jag ingenting annat än ett ständigt återkommande ord. Ett mantra som upprepades. Bogvisir. Bogvisir hit. Och bogvisir dit. Jag vet inte om det kan ha varit en bortträngningsprocess, men ibland kändes det som att jag inte kunde höra något annat ord.

Den dagen den 28 september kommer alltid att bli ihågkommen som en av Sveriges, i modern tid, största tragedier. Och denna tragedi kommer alltid göra sig påmind genom att vi svenskar lärde oss ett nytt ord. Bogvisir. Varje gång vi hör det ordet kommer vi minnas katastrofen. Det finns en fin tanke bakom detta. Att hänga upp något så stort som en verklig tragedi på ett enskilt, trestavigt ord. För så har det nämligen fortsatt.

Tio år senare var det dags igen. Ännu en katastrof och tragedi för Sverige. Tsunamin som tar med sig 543 svenska semesterfirare tillbaka in i Indiska Oceanen, slår ner som en bomb i den svenska julidyllen. De tusen juleljus vi nyligen tänt omvandlas till ljus tända till minne av de svenskar som mist sitt liv i semestervärmen i hopp om att avsluta året på ett värdigt sätt. Men så blir det ju tyvärr inte. Och många av oss svenskar lär sig istället ett nytt ord. Tsunami. Och nu. Varje gång vi hör ordet så dyker bilder upp i huvudet likt en diabildsprojektor inställd på melankoli. Jag tror inte det finns en enda svensk som kan nämna en tsunami utan att tankarna går tillbaka till landssorgen den 26 december 2004.

Jag märker att jag har varit besatt av att hitta ett nytt ord varje år för att kunna summera året, men ju äldre jag blir desto lyckligare blir jag av att ett ord inte dyker upp automatiskt, eftersom det har blivit så förknippat med landssorg eller en katastrof. Jag kallar företeelsen Årets bogvisir, men skulle naturligtvis se att vi slapp ha en sådan term. Lyckligtvis händer det väldigt sällan att katastrofen är så omfattande som tsunamin eller Estoniakatastrofen.

År 2002 var det ju ingen större fara när var och varannan svensk började prata om akrylamid, det cancerframkallande ämnet som kunde spåras i bland annat pommes frites och chips. Vi blev i en kort tid påverkade och undvek vissa produkter, men inte alls på samma sätt som i de tidigare exemplen.

Omfattningen var betydligt större 2009 när många svenskar vägde för- och nackdelar med att vaccinera sig mot det senaste tillskottet i den svenska vokabulären. Svininfluensan. Men kanske hade det inte blivit lika stor uppståndelse om inte läkemedelsjätten Glaxo Smith Kline mitt i all pandemihysteri och iver hade fått ha ryggen fri i framtagandet av vaccinet Pandemrix. Ett vaccin som sedermera skulle få oerhörda konsekvenser i form av narkolepsi hos flera av de patienter som fått vaccinet. Men i detta fall har inte lika många svenskar påverkats och man kan även fråga sig vilken term vi egentligen lärde oss. Pandemi är kanske mer korrekt. Och egentligen är det ju faktiskt det det handlar om. En epidemi som drabbar flera länder och människor. Och det är just det som händer med det lilla ordet som genom en katastrof får spridning över hela världen, likt det virus som gör så mycket skada. Och precis som när det gäller viruset blir inte alla drabbade. Precis som att inte alla kallar de tragiska incidenterna för katastrof.

I samband med riksdagsvalet år 2010 fick ett nytt ord stort medialt utrymme. Det var tack vare Sverigedemokraternas succéval som folk började använda sig av ordet vågmästare (En politisk församling som sitter mellan två starka block, utan egen majoritet som blir utslagsgivande vid omröstning). För många var det här en tragedi, men för Sverigedemokraterna var det ju naturligtvis en komedi med tanke på det lyckliga slutet på valrörelsen. Och så förhåller det sig med Årets bogvisir. Ibland anser inte alla det vara en tragedi som ligger till grund för begreppet, dessutom behöver termen inte vara särskilt ny för dem som är insatta inom området i vilket tragedin förekommer. Geologer ansåg kanske inte tsunamin vara Årets bogvisir 2004, precis som att skeppsredare inte ansåg bogvisir vara det senaste tillskottet till svenska ordförrådet 1994. Men för den breda massan så populariseras ett nytt ord. Och det är detta som avses. De som inte kan hålla händerna i styr men som inte heter Eskil Erlandsson kände kanske till vikingasjukan innan den populariserasdes under hösten 2019.

Den senaste tiden har det varit ett evigt tjatande om ”boomer”, det vill säga benämningen för efterkrigsgenerationen som numera används nedsättande om någon som inte hänger med. Men detta känns som något som avviker från normen. Här implementerar vi nämligen ett nytt uttryck som trendar istället för att skaka liv i en befintlig term eller begrepp som man sällan hör. Men den tar upp en viktig sak. Nämligen att vi använder en engelsk term. Och kanske är det där vi befinner oss idag. Globaliseringen har ökat i så vid utsträckning att vi känner oss hemma i hela världen. Precis som en pandemi. Vilket även är ett legitimt skäl för att flygskam skulle kunna nomineras. Men detta strider ju också mot vad begreppet egentligen står för. Det kanske var startskottet i och med tsunamin. Och kanske är det det som händer med oss i dessa katastrofer. De för oss närmre varandra.

Och trots det positiva i denna bild hoppas jag att vi slipper ta ett nytt ord i mun under 2020. Jag slår ett slag för optimism och lättsamhet och hoppas att jag aldrig igen ska behöva vakna till en familjemedlem som gråter. Jag sätter gärna punkt för Årets bogvisir.