MÖRKERPOLITIK. “Nu går vi hit, säger man, för man orkar inte gå någon annanstans. Gör vi?, undrar vi. Men sedan får den där stackars saten gå själv in i mörkret.” Anna Jörgensdotter om den olycksbådande inledningen på valåret 2018.
Vad säger Gene Sharp i Stina Oscarssons och Sara Granérs bok Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig? Jo, att makt bara kan ”upprätthållas så länge folk lyder. Lyder gör folk när de är rädda. Rädd är man när man känner sig maktlös.” Makt är ett besvärligt ord. I stället: ”röst”, rätt”, ”utrymme”. Rädd blir man när ens röst inte hörs, när man ropar ut sina behov i tomma intet. När man försvinner i ett ”dom” utan rättigheter. När man är bland ”dom” som inte får plats, och den viktigaste frågan (som ingen lyssnar på) ekar: Men var ska vi då vara?
Vad säger Stefan Löfven, ”social”-”demokraternas” partiledare och Sveriges statsminister? Han säger bland annat att personer som fått avslag på sina asylansökningar inte ska kunna få försörjningsstöd, att barn till papperslösa inte ska få gå i skolan, de ska ju ändå återvända – har man fått ett nej ska man inte få ta del av svensk välfärd. Löfven vill se ”breda politiska överenskommelser”, spelar ingen roll hur brunt och grumligt det blir i den bredden, huvudsaken är att migrationspolitiken stramas åt.
Valrörelsen så här långt handlar inte om verkliga röster. Det är som en enda stor desperation. Som när man olyckligt kär börjar böna och be, fast man vet att det bara blir värre, det spårar ur.
I flödet på Facebook fladdrar en välkänd bild förbi, ett litet barn med en skylt på vilken det står: ”Snälla värld, sluta förstöra våra hus, sluta bomba våra länder, sluta döda vårt folk, innan ni säger att vi ska sluta fly.” Barnet har själv inte sagt orden på skylten, hon är för liten för det, hon borde inte behöva exploateras, det borde räcka med skylten. Det borde räcka med att vi tänker.
Inom kognitiv beteendeterapi, som jag är helt insnöad i just nu, handlar behandlingsprocessen om att lära sig att åsikter inte är fakta och att känslor är resultatet av åsikterna. Det kan aldrig vara fel på det du känner, brukar man hävda. Nej, men det kan vara fel på tankeförloppet, åsikterna, som ledde till känslan. Man kan missa att ta med i beräkningen mycket av det som leder till ett schysst och rimligt agerande mot en själv och andra.
Rättigheter har kämpats fram för att människor inte ska börja bygga diktaturer och länder/stater där människor – med ”fel” kroppar, åsikter, bakgrunder – inte har någonstans att ta vägen. Utan rättigheter göds känslor av ”maktlöshet”. Stina Oscarsson skriver i sin bok att allt fler tycks glömma bort att ”demokratin kräver att man i själva systemet bygger in möjligheten för alternativa (andra, flera min kursivering) röster att komma till tals”.
På Facebook skriver någon att Löfven borde läsa Eyvind Johnsons Krilon-trilogi eller rent av tvångsmatas med Krilons solidaritetsprincip – om att aldrig vända lidandet ryggen och alltid försvara mänskligheten. Men har man redan bestämt riktning kommer andras ord inte att landa som sanningar. Nu går vi hit, säger man, för man orkar inte gå någon annanstans. Gör vi?, undrar vi. Men sedan får den där stackars saten gå själv in i mörkret. Vi vet ju att den där vägen kantas av farligheter som bara växer ju längre in vi kommer. Jimmie Åkesson tycker att grannar ska anmäla den som gömmer flyktingar. Aha, det är den vägen alltså, där det att vara medmänniska och solidarisk blir illegalt och världen slutligen går under av dumhet.
Vackrast är inte en här till häst eller en flotta utan vackrast är det som vi älskar, skrev Sapfo, ungefärligen, och fortsatte: ”För var och en är detta lätt att förstå.” Vad ropar våra känslor (eller åsikter) åt oss? Att vi ska låsa in oss i våra egna, ensamma skyddsrum? Inom den kognitiva beteendeterapin uppmuntras man att prova nya tankesätt som ett experiment, för att se hur det kan förändra en. Stina Oscarsson skriver om möjligheten att provprata sig fram. Hur gör vi med det här som kommer emot oss? Vad sägs om att ta gatorna tillsammans? För så här gör man bara inte mot utsatta medmänniskor. För var och en är detta lätt att förstå.
Alldeles innan Löfven-sossarna fick ett ”strategiskt” hjärnsläpp pratade jag med en vän som lever gömd. Hon har tre barn och har fått kämpa sig till försörjningsstöd. Hon kan omöjligt återvända då hon lever under dödshot. Löfven pratar som om varje beslut fattats enligt någon exakt och rättvis mall. Och som om människor lydigt skulle gå i döden på grund av en migrationsbyråkrati som enligt sina egna handläggare havererat. Att tro att människor, ensamma eller med barn, skulle vara så omänskliga och initiativlösa är en projektion utan dess like. För var och en är detta lätt att förstå.
Kvällen innan jag pratar med min vän och sossarna gör Grotescos satiriska vända-kappan-efter vinden-nummer till ren dokumentär sitter jag med en kompis på krogen och pratar om hur vänsteraktivisten Joe Hill fortfarande ses som politiskt farlig för kommunpolitiker i Gävle, medan ideologier som kapitalism och högerpopulism får härja helt fritt … i maktens korridorer vill säga. Men jag vill tro och hoppas att gatorna snart börjar myllra av missnöje och upprördhet. Rör inte min kompis. Ingen ska tas bort utan att ha någonstans att ta vägen. Man fixar inte livet så för människor. Poor people are gonna rise up and get their share, läser jag i flödet. Ett nej är inte ett nej om det grundas på bristfällig analys av människors utsatthet och behov. Godtycket och rasismen är alarmerande, och att frångå barnkonventionen är ett fullständigt hjärnhaveri. Vi är inga små lortar, och det anstår oss aldrig att göra oss mindre än vad vi är. Det finns mycket att lära från gatorna. Från civil olydnad. Nu måste det till ett ramaskri. Vi måste skrika tillsammans. För var och en är detta lätt att förstå.
anna.jorgensdotter@opulens.se
