AKADEMISTRID. Det hade varit bättre att lägga locket på än att föra öppen strid, menar Ivo Holmqvist apropå de senaste turerna kring Svenska Akademien.
I dessa uppjagade dagar kan det vara på sin plats att påminna om ett drygt hundraårigt replikskifte från vårt västra grannland. Under de febrigt hektiska dagar som föregick upplösningen av unionen mellan Norge och Sverige 1905 lät stornorsken Björnstjerne Björnson sin stämma dåna i en braskande uppmaning om nationell enighet: ”Nu gäller det att hålla samman!” Statsministern, vars fullständiga namn var ståtligt, Peter Christian Hersleb Kjerschow Michelsen, replikerade genast, nyktrare och mera realpolitiskt: ”Nu gäller det att hålla käft!”
Det hade måhända varit klokt om de aderton (som sedan länge inte är så många) följt Michelsens råd, lagt locket på, stängt dörren och låtit sina inre motsättningar förbli interna. I alla fall hade det varit snyggare än den öppna strid som nu förs i huvudstadens olika dags-och kvällstidningar. Jag råkar följa debatten på ett halvt jordklots avstånd och har därmed lätt att betrakta spelet på distans, men har samtidigt svårt att sammanfatta striderna (eller spektaklet) för mina utländska vänner, vars kännedom om Svenska Akademien begränsar sig till dess insats som utdelare av Nobels litteraturpris, särskilt det till Bob Dylan.
Det vare mig fjärran att puckla på den ena eller andra av kombattanterna, och jag är tacksam för det pris akademin en gång gav mig för mina insatser för att sprida kunskap om svensk kultur utomlands. Men nog ser det illa ut att en tidigare ständig sekreterare dömer ut en av sina efterträdare på posten som den sämsta församlingen haft sedan instiftandet 1786. ”Tand för tunga” är en bra och efterföljansvärd devis. Man kan säkert utgå från att han är inläst på akademins annaler och att han känner till Per Rydéns magistrala bok om Carl David af Wirsén, en man som fick utstå mycket spott och spe under sin tid som akademiens ständige sekreterare och långt därefter.
Men det glöms gärna bort att den mångspråkige af Wirsén samtidigt var sin tids kanske mest välorienterade och påläste vad gäller litteraturen bortom den egna ankdammen. Nå, hur som helst, när allt kommer omkring och hvorom alting er, som en dansk skulle säga: jag avslutar med ett par eftertänksamma versrader av en annan akademiledamot i det förgångna, som inte heller han var obekant med polemik, Verner von Heidenstam:
Hur lätt bli människornas kinder heta
De döma snabba, fast de litet veta
info@opulens.se
