POPULISM. När Sverigedemokraterna nosar på 20-procentsstrecket, och när de så kallade liberalerna (ja, GP och SvD, jag tittar på er) verkar vilja normalisera till och med det minst polerade packet på nätet, kan man ju bli orolig på riktigt. Särskilt när vi lever i en värld som sätter psykopater, narcissister och rena fascister i förarsätet i det ena landet efter det andra.
Men frågan är hur orolig man behöver vara för läget i Sverige. Består svenska folket av 20 procent rasister – eller värre? Är intellektuella förtrupper som Tino Sanandaji, Katerina Janouch, Ivar Arpi, Alice Teodorescu, Ann Heberlein et consortes representativa för en rörelse, för någonting mycket större än sig själva? Kommer Åkesson att få en gisslantaburett i nästa borgerliga regering?
Nja, jag skulle inte sätta mitt huvud i pant på det. Tvärtom, vad vi har i Sverige är en lättflyktig väljarpott på minst 10 procent. Denna har i tur och ordning lyckliggjort Ny demokrati under Wachtmeister och Karlsson, Vänsterpartiet under Gudrun Schyman, Alliansen när tuppkammen var som störst och – näst senast – Miljöpartiet.
Man behöver inte vara raketforskare för att inse att det som förenar den här väljarpotten inte är ideologi, utan missnöje. Och nu är det alltså Jimmie Åkesson som kan sola sig i glansen. Hur ”bra” det kommer att gå framöver beror naturligtvis på hur korkat våra reguljära politiker beter sig, och visst, det är i och för sig en skrämmande förutsättning med tanke på hur huvudlöst de slängt sig mellan diametralt motsatta åsikter hittills.
Vad dessa politiker i stället faktiskt borde göra är det som en amerikansk amatörkommentator föreslog efter en av presidentvalsdebatterna i USA i höstas, den debatt där båda kandidaterna fick frågan om det var något som de beundrade hos motståndaren. Kommentaren gick ut på att Hillary Clinton borde ha svarat ungefär så här: ”ja, jag beundrar hur Donald Trump har lyckats fånga upp missnöjet hos den stora grupp av nedre medelklassen som har fått det verkligt mycket sämre sedan finanskrisen 2008. Deras oro är värd att ta på allvar, och det har vi misslyckats med att hantera”.
Det svaret, på bästa sändningstid och med tiotals miljoner amerikanska väljare framför TV-apparaterna, och nästan lika många kommenterande journalister, hade kunnat vrida vapnet ur handen på den Trump som i övrigt ju mest tycks fylld av svavel och varmluft och en unikt explosiv version av mindervärdeskomplex och narcissism.
Med all sannolikhet borde det kunna fungera i Sverige också. I all synnerhet om de menade det.
info@opulens.se
