KVALITET. “Jakten på det nya och det för stunden heta och det parallella avskaffandet av journalistikens kvalitetsinslag – grävgrupper, längre reportage, recensioner – leder oss in i en återvändsgränd”, skriver Lisa Bjurwald.
“Vänligen skicka inte längre böcker till oss”.
Det häpnadsväckande meddelandet fick en förläggare häromdagen av kulturredaktionen på anrika Norrköpings Tidningar. Bokrecensionerna har redan skrotats på NT:s kultursidor. Nu vill redaktionen inte ens ta del av nyutgivna böcker för egen bildnings skull, eller som inspiration till litterära betraktelser.
Utan att låta alltför raljerande måste man undra: vad följer härnäst i 2000-talets förvirrade mediebransch? Sportredaktioner som undanber sig biljetter till säsongens matcher? Modeskribenter som vänligt men bestämt avböjer inbjudningar till modevisningar? Och framför allt: om böcker inte längre recenseras på kultursidorna, var ska de då recenseras? – Och innebär detta att recensionen, som tidigare var en central kulturjournalistisk form, är död?
Både den handfull av oss som granskar svenska medier och alla de som själva är verksamma i branschen har ett ansvar att hålla diskussionen levande kring det som brukar kallas “debattifieringen” och “snuttifieringen” av journalistiken. Tesen – som nog får anses stärkt vid det här laget – är att klicksugna redaktörer försakar god journalistik till förmån för exempelvis (inte sällan oinsatta och grälsjuka) debatt-texter. En recension av en ny fackbok, som kanske inte innehåller ett scoop men som belyser en viktig samhällsfråga, får stå tillbaka för en tyckartext som inte tillför någonting nytt i en “het” debatt, men som bedöms ha potential att röra upp känslor och bli spridd i sociala medier.
I fallet med kultursidorna hos Norrköpings Tidningar är det markant mycket mer nöje än kultur under deras sektion Kultur & Nöje. Sajten NT.se/kultur-noje toppar i skrivande stund med clowner, barnföreställningar och utomhusfestivaler – allt trevligt och informativt för lokala läsare, förstås, men frånvaron av recensioner (inte ens länken till tidigare recensioner fungerar) lämnar en känsla av tomhet hos åtminstone den här kulturkonsumenten. Jag kan knappast vara ensam om att sakna den vägledning en god recension erbjuder, särskilt i en tid då vi bokläsare översköljs av inhemska och översatta romaner, sommardeckare, barnböcker av skiftande kvalitet och bästsäljande men inte alltid välskrivna biografier om mänsklighetens ikoner, från Kleopatra till Beyoncé?
Som lätt deprimerande slutkläm måste jag ta med ett exempel på utbredningen av debattifieringen, snuttifieringen eller vad vi nu kallar preferensen för lättviktigt opinions- och klickdrivet material. “Vad handlar din nästa krönika för Opulens om?”, frågade en redaktörskollega. När jag berättade om vinkeln vändes den erfarne murvelns nyfikenhet till besvikelse: “Men det är ju inget nytt?”.
Nej, men ett ämne kan ändå vara viktigt att skriva om. Kanske till och med flera gånger. Hur kan vi journalister ha glömt bort någonting så centralt? Jakten på det nya och det för stunden heta och det parallella avskaffandet av journalistikens kvalitetsinslag – grävgrupper, längre reportage, recensioner – leder oss in i en återvändsgränd. Den kommer varken att hjälpa oss bygga upp nya skaror av trogna läsare (oavsett om vi pratar digitalt eller papper) eller reparera det skadade förtroendet för traditionella medier. Kanske kan det vara något för kulturredaktionerna att fundera över i sommar, denna sällsynta paus i klickjakten?
lisa.bjurwald@opulens.se
