När kvalitet blev kvalitetssäkring

FRIHET I SKOLAN.  “Sluta försöka uppfinna cirkelns kvadratur, avskaffa en kvalitetssäkring utan relevans för kvaliteten, återinför i stället kvaliteten genom att återge lärarna deras frihet och självständighet”, skriver Claes-Magnus Hugoh.

Det är en gammal sanning, att ju mera akut ett samhällsproblem är och ju mindre man är beredd att göra något åt det, ju mera talar man om det. Ett av de bästa exemplen på detta är begreppet kvalitet: ingenting torde vara mera omskrivet än kvalitet, särskilt beträffande välfärdstjänster. Det finns knappast en politiker som inte betygar sitt totala engagemang, så snart kvaliteten i skola, vård och omsorg kommer på tal. Samtidigt vet vi alla, att dessa sektorer dras med svåra kvalitetsproblem, som särskilt inom utbildningssektorn uppmärksammas särskilt i samband med internationella jämförelser. Då infinner sig ett annat intressant fenomen: i stället för att tala om kvalitet talar man då om kvalitetssäkring.

Men detta låter väl betryggande: inte nog med att man påstår, att man står för kvalitet, man är också beredd att utfästa en garanti för att den kommer att bestå. Då måste vi väl alla vara nöjda? Ja, om vi kunde tro på detta, men som så mycket annat i det offentliga språket, är detta ett kvalificerat lurendrejeri och ett hyckleri utan like.

För vad innebär egentligen kvalitet? Grundbetydelsen är helt enkelt egenskap — latinets qualitas, franskans qualité. Den mekaniska (newtonska) världsbildens filosofer skilde mellan primära ”objektiva”, det vill säga mätbara egenskaper, till exempel storlek, form, läge, hastighet och sekundära ”subjektiva”, till exempel färg, lukt, smak, som ansågs vara skapade av varseblivningen. I vardagligt språk har begreppet kvalitet undergått ytterligare en subjektivering, i det att det antagit en värdeaspekt. Kvalitet betecknar inte längre en egenskap vilken som helst utan en värdefull egenskap. I denna innebörd ställs begreppet kvalitet i motsatsställning till kvantitet, som betydligt lättare låter sig konstateras och mätas. Kvaliteten däremot kan inte anges i kvantitativa termer.

Problemet är dock komplicerat: på vissa områden kan kvalitetsbegreppet närma sig det objektivt mätbara. Om någon till exempel säger: ”Volvo är en bil av god kvalitet”, är det troligen möjligt att enas om ett antal mätvärden som måste uppfyllas för att ett värdeomdöme av detta slag skall anses motiverat. Ett praktiskt värdeomdöme av denna sort närmar sig helt enkelt ett faktuellt omdöme. Men ju mera komplicerade bedömningar, som involveras, ju omöjligare blir det att hävda att kvalitetsbegreppet skulle ha denna nästan mätbara innebörd. När det gäller verksamheter, som innefattar mänskliga relationer blir det i stort sett omöjligt. Det innebär dock inte att kvalitetsbedömningar i dessa fall skulle vara helt godtyckliga. Låt oss för resonemangets skull anta, att sjukvården i ett land skulle medföra, att nästan inga patienter skulle botas från sina åkommor eller att skolan skulle lämna ifrån sig elever som nästan hundraprocentigt skulle visa sig vara analfabeter vid utbildningsprocessens slutpunkt. Troligen skulle man då uppnå en mycket stor enighet om att sjukvård respektive undervisning i dessa fall kan sägas vara av extremt låg kvalitet.

Detta beror naturligtvis på att det existerar något slags konsensus om vad god sjukvård respektive undervisning innebär. Men även om så extrema lägen skulle vara möjliga, torde det vara omöjligt att påstå att mätvärden skulle kunna tillordnas kvalitetsindikatorer i mellanlägen. Sådana mellanlägen är det normala när det gäller verksamheter som sjukvård och undervisning, det vill säga aktiviteter som innefattar mänskliga relationer. Därför leder New Public Management, industrins produktivitetsmätning, till groteska resultat på dessa områden.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

För vad innebär god kvalitet på dessa områden? Först och främst förutsätts en hög grad av professionalism av verksamheternas utövare, och detta innefattar en kvalificerad utbildning på akademisk nivå. Som bekant har befattningar som adjunkter och lektorer på gymnasier och grundskolors högstadier avskaffats och läraryrket, detta klassiska akademikeryrke, utsatts för en omfattande avakademisering, vilket innebär, att lärarhögskolorna övertagit även den teoretiska utbildningen för blivande lärare i skolans högre stadier, samtidigt som denna ämnesutbildning utarmats i en omfattning som ingen kunde föreställa sig var möjlig.

Redan vad gäller denna första förutsättning, utbildningen av utövarna, är alltså en hög kvalitet omöjliggjord. Till detta kommer annat, som är ytterst betydelsefullt: människorelaterade aktiviteter som sjukvård och undervisning liksom till exempel konstnärliga yrken (såsom skådespelare) och även vissa andra yrken kräver en omfattande professionalisering av det slag som ibland brukar kallas ”tyst kunskap”. Detta innebär att tillägna sig en form av praxis på ett område, som inte kan reduceras till en uppsättning tumregler eller enkla recept. Denna praxis kan läras av en person med goda grundförutsättningar genom egen erfarenhet, skärpt medvetenhet, iakttagande av goda mönsterexempel etcetera. Men vad gäller undervisning tillkommer ytterligare, att läraren bör ha ett genuint intresse för sitt ämne, ty detta är en förutsättning för att överföra detta intresse till eleverna. Om man skall få denna typ av, som det heter, kreativa lärare, krävs att yrket åter blir attraktivt, det vill säga att läraren måste få frihet och självständighet i sin arbetsutövning. Jag behöver väl inte säga, hur det förhåller sig med detta i dag?

Skall man åter få begåvade studenter att bli lärare kan man inte hålla sig till en skola styrd av insiktslösa kommunalpolitiker och ett arbetsmätningssystem utformat av en snickare i Skåne. Det har ju inte heller varit möjligt att dölja den pinsamt låga kunskapsnivån bland svenska elever. Den kommunaliserade skolan ledde alltså inte till någon högre kvalitet. Vad fick vi i stället? Jo, kvalitetssäkring! Detta är ett patetiskt försök att medelst kvantitativa mått ge sken av att hög kvalitet — det vill säga en icke mätbar storhet — upprätthålls. Detta sker genom en uppsjö av enkäter, styrdokument, utvecklingsplaner, åtgärdsprogram, utvärderingar, utvärderingar av utvärderingar, konferenser kring dessa dokument… Vadan allt detta? Jo, det är helt enkelt ett försök att omdefiniera begreppet kvalitet genom något som inom vetenskapsteorin brukar kallas en operationell definition. Man definierar ett begrepp genom ett antal utförbara operationer, som antas kunna påvisa begreppets förekomst. Ett exempel: man kan testa en möbels hållbarhet genom att utsätta den för ett antal påfrestningar, som visar dess hållbarhet. Det är bara det att genom att definiera ett icke-kvantitativt begrepp — kvalitet — i kvantitativa termer gör man sig skyldig till en logisk motsägelse, en som det kallas contradictio in adiecto, jämförbar med de försök som gjorts att konstruera en kvadratisk cirkel. Den filosofiska bildningsnivån bland våra utbildningsmandariner torde inte vara överväldigande!

Om det fortfarande finns vettiga människor bland skolpolitikens makthavare, finns det ett råd till dem: sluta försöka uppfinna cirkelns kvadratur, avskaffa en kvalitetssäkring utan relevans för kvaliteten, återinför i stället kvaliteten genom att återge lärarna deras frihet och självständighet, återakademisera läraryrket genom väsentligt högre krav på ämnesutbildning och betala lärarna löner i paritet med denna kvalifikationshöjning!