BAKÅTSTRÄVARE. “Man skulle ändå kunna föreställa sig att filmbranschen hade lärt sig något av hur trevligt det är för deras kolleger i skivbranschen att få intäkter igen. Men icke”, skriver Erik J Rudvall.
”Webben kommer aldrig att ersätta riktiga skivbutiker.”
Citatet är från år 2000 och mannen som talar heter Russ Solomon. Fyrtio år tidigare har han grundat den klassiska skivbutikskedjan Tower Records, som vid det här laget har 192 butiker på fem kontinenter och omsätter en miljard dollar om året. Som alla förstår är Solomon och hans imperium på väg åt pipsvängen, han har bara inte insett det själv ännu.
Fyra år senare tvingas han ansöka om konkurs första gången, och efter ytterligare två år stänger bankerna definitivt dörren bakom honom. Tower Records är bankrutt. Slut. Kaputt. God hjälp i utförsbacken har de fått av Napster, ett fildelningsprogram för mp3-filer på internet som under ett par år runt millennieskiftet gjorde spridningen av ”gratis” musik på nätet till en folkrörelse.
Det säger sig själv att det inte var hållbart på något sätt, men i stället för att ta vara på det teknologiska genombrottet, lansera en egen tjänst och göra det möjligt för konsumenterna att betala för musiken satsade skivbranschen på … juridiken. Kunderna skulle dras inför domare och bötfällas eller helst fängslas. Och hade det inte varit för att ett par svenska nördar med dålig impulskontroll släpade branschen sprattlande baklänges in i framtiden så hade vi väl varit kvar i mp3-träsket fortfarande.
Nu fick vi Spotify, och i dag behöver den som vill lyssna på all världens musik inte betala mer än en hundring i månaden för det. Tack vare Spotify och konkurrenter som Apple Music, Tidal, Google Play Music och Microsoft Groove Music kan vem som helst helt lagligt böka runt och bland och njuta av 30 miljoner låtar eller fler. Även de mest motspänstiga bakåtsträvare har ordnat in sig i ledet och nu finns till och med Beatles, Prince, Metallica och Taylor Swift med i utbudet. Och Spotify står för mer än hälften av åtminstone den svenska skivbranschens intäkter.
Russ Solomon var inte den förste som pratade i nattmössan om teknik, och den som söker ska snart finna fantastiska formuleringar från företrädare för både Facit, Microsoft, Dell och IBM. Den gemensamma nämnaren är att de underskattar hur genomgripande den tekniska utvecklingen kan förändra hela branscher.
Man skulle ändå kunna föreställa sig att filmbranschen hade lärt sig något av hur trevligt det är för deras kolleger i skivbranschen att få intäkter igen. Men icke. Fortfarande är det absolut enklaste sättet att titta på film och teveserier, att göra det ”gratis”. Kvaliteten är så där, skurkarna är de enda som tjänar några pengar på det, och för att kunna se på utländska produktioner med svenska undertexter krävs det ofta ett pillande som ligger klart över kompetenströskeln för de flesta soffpotatisar.
Tio år efter Spotifys genombrott väntar vi alltså fortfarande på att någon ska lyckas utsätta filmbranschen för samma trick. Visst, vi har fått några moderna, initiativrika och lättrörliga aktörer även inom rörlig bild. Netflix och HBO Nordic, och i någon mån också C More, Viaplay och Amazon Prime TV, erbjuder emellanåt bra men nischade, strömmande tjänster på nätet. Men för den som likt musikälskaren vill ha tillgång till ”allt” för en rimlig månadskostnad finns fortfarande inget alternativ.
För de av oss som fortfarande läser böcker har Hjalmar Söderberg i ”Sista boken” kanske en förklaring till att det händer så lite i en bransch som borde brinna av iver att göra rätt innan det är för sent:
”Det finns saker som man måste vara fackman för att inte förstå.”
erik.rudvall@opulens.se
