SOLIDARITET. I timmar har jag suttit och funderat. Vid halv fem gjorde jag kaffe och fortsatte att fundera. Fast egentligen, när natt blir tidig morgon, har jag slutat resonera med mig själv: jag är bara så in i helvete arg och besviken på hur vi som land– men framför allt som medmänniskor i världen – inte är solidariska.
Jag svär och svär, tar en klunk kaffe och sedan svär jag igen. Jag skäms över mig själv, över oss. Den som inget har får inte ens be om en krona. Nazister däremot, deras rätt att finnas måste skyddas, så där enligt grundlagen och högtidligt. Men inte den som ber, den som ber ska bli en icke-människa i det här landet. Borde det ändå inte vara tvärtom? Nazism och rasism normaliseras medan vi vänder ryggen åt dem som behöver oss som mest. Och jag hör till dem som inte gör särskilt mycket med det jag tycker, jag som så många andra. Och skulle jag få frågan vad som hindrar oss skulle jag säga att den genomträngande trötthet vi dras med spelar stor roll. Vi är fysiskt och psykiskt så trötta och slitna av olika anledningar.
Platsen blev annorlunda, positionerna allt suddigare, kollektivet svagare. Kanske hade man fått nog av varandra, livet tycktes nog inte så farligt att ta sig igenom på egna ben, tanken är ju trots allt fri och pengarna trygga på banken. Men benen blir skröpligare och banken kursar. Och det blev fan kaos i tanken hos den stora massan. Sjukförsäkringen, vårdcentralen, skolan. Våra tänder visar återigen var vi befinner oss på den sociala stegen, klasshierarkin. Kroppar är medel och valuta. För många har varje millimeter blivit en kamp och det har blivit svårt att tala, något slemmigt har lagt sig över oss, som Jägermeister fastnar det i magen och vi kan inte kräkas upp det hur gärna vi än skulle vilja. Processen att nedmontera intelligentian har varit framgångsrik eftersom man har fått människor att tro att de inte är intellektuella bara för att de inte är med i teve eller har tusentals följare på Twitter.
Brunnsparken 12.41 en vanlig torsdag. Mellan en stor papperskorg och stolpen för spårvagnarnas signalljus sitter en ung kille. Han sitter egentligen inte, han snarare halvligger med benen hårt tryckta in mot kroppen, armarna håller hårt runt om honom, som om det vore ett mekaniskt grep som höll honom samman. Han tigger inte, han ber inte, han skakar. Jag böjer mig ner med en usel tjuga och han kämpar med att möta min blick, så stor möda, så mycket rädsla, så frusen. Så mycket av allt som han inte rår på och inte planerat inför. Han är i tjugoårsåldern på sin höjd, antagligen yngre, som han skakar håller han på att dö – inget annat händer däremellan stolpen och papperskorgen. Kanske gömmer han sig i det öppna, kanske orkar han inte gå längre än så. Nog för att många ser honom där i ruset, men ljudet av allt det egna tränger bort honom, släpper honom att ensam falla.
Jag är rädd för hatet och det är inget annat än utpressning. Invandrare, flyktingar, asylsökande, dem ska jag bekymras så över att jag sätter gränser, säga nej nu räcker det, fler invandrare, flyktingar, asylsökande får inte bo här. Hatet fungerar så, det är effektivt, rädslan är för hatet som en sjurättersmiddag med avec på det. Ibland ser jag skillnaden mellan oss, det brukar se ut som resväskor i trapphuset, allt som familjen fått med sig från sitt land, från sitt liv, delar av något som aldrig kan göras helt. De flesta dagar luktar det matos, dofter av något jag inte känner igen, tonårsgrabben som hjälper mig att bära ner tvätten för alla trappor trots att han inte talar svenska, läkaren på vårdcentralen som jag inte begriper ett ord av, tandläkaren som engagerar sig i mina tänder samtidigt som han blinkar mot mig med ena ögat. Det är skillnader, ibland bra, ibland inte, men ändock är det alltid detsamma – vi är människor som ibland beter oss bra och ibland sämre. Ibland är vi mer och ibland mindre. Men rädslan sätter allting på glid, det är snöbollen som växer sig till hat medan den är i rullning. Och det är svårt att inte vara rädd, men vi måste vara aktsamma, våga skåda fanskapet i munnen, alltid ifrågasätta oss själva om vi tror eller vet.
”Åk tillbaka till ditt hemland i stället för att tigga här!” Så säger han, mannen, pappan till den lille pojken som sitter och äter på Burger King. Jag köper inte heller hennes tidning. Jag är nog inte bättre, även om jag fruktansvärt gärna skulle vilja vara det. Pojken, kanske fem år gammal, kommer att få bilden, sanningen minsann, att det finns människor som stör och människor som inte stör. De som tränger sig på mitt i en vulgomiddag ska bara åka till sina hemländer – bort. Ett annat hem. Bort löser distraktionerna, mitt är här och ditt är där. Skärp till dig människa och åk hem.
Tiggare i varje gathörn är inget bildligt uttryck, det är så bokstavligt att vi inte längre minns något annat. Allt förändrades, inte plötsligt, inte osynligt, inte om man tittade. Det började med att A-lagarna blev fler och yngre. Mellan den psykiatriska öppenvårdsmottagningen och Systembolaget vid Gamlestaden slår de sig till ro, kom att likna en flock. Det började med att svennar smög omkring om kvällarna och letade burkar i papperskorgarna. Det började bli fler människor på Centralstationen som bad om något. Kartongbitar med text, undsätt oss. Det började med pensionärerna, de äldre herrarna som letade efter samma pantburkar på dagen som medelklassen i skymningen. Det fortsatte med spott och spe – som när en svart katt går över vägen. Tvi, tvi, tvi, dra inte olycka över oss, inte över oss som kan gå förbi, som kan gå hem, inte över oss som är på väg någonstans.
Hon sitter på en pall utanför Netto. Fem veckor på vintern och fem veckor på våren ser jag henne. Vi hälsar, vi vet inget mer om varandra än att vi passerar i varandras livsutrymmen då och då. Jag är förlägen när jag ger henne pengar och skamfylld när jag inte gör det. Skäms som mest gör jag den dagen då jag köpt några småsaker till henne från affären, yoghurt, frukt, juice, choklad: jag har försökt att välja allt så neutralt som möjligt. Hon ler lite grann och nickar på huvudet. Jag går och ser i ögonvrån hur hon ställer den lilla kassen på marken bakom sig. Jag skäms för jag vet inte hur jag ska bete mig.
Det är viktigt att motståndet sker och att vi inte fortsätter att acceptera ensamheten, utsattheten, den förbannade livsledan som lagt sig över oss, den där blöta filten som luktar unket, vi håller för näsan i stället för att kasta av oss den. När vi inte är tillsammans tappar våra berättelser värde, ett värde som inte kan uppvägas av något annat.
linda.bonstrom@opulens.se
