TEAMWORK. Vi måste strunta i det uråldriga vi-och-dom-snittet och impulserna som pockar i våra hjärnor. Istället agera tillsammans och enas i insikten om att vi står inför ett gemensamt klimathot, skriver Erik Cardelús.
En sensommarmorgon ligger ett utskick i min mejlkorg. Titeln är: “Vad skiljer de som lyckas från de övriga?” Yrvaket slås jag av det klatschiga budskapet, den braskande säljpitchen. Här säljs en föreläsning där vi med några tusenlappar mindre i plånboken kan få exklusiva nycklar till att lyckas. Vi – till skillnad från ”de övriga.”
I tanken sitter jag på föreläsningen och lyssnar. Leende översköljs jag av jubel och aha-upplevelser. På podiet står en smartsnygg föreläsare som tvärsäkert och karismatiskt berättar om hur just jag och de andra betalande i salen kan lyckas och skilja ut oss från ”de övriga.”
Vitt och brett ritas det där magiska snittet som ska skilja oss från “de övriga”, penndraget som särar på kreti och pleti, som separarar vi och dom. Eller in-group och out-group, som det heter på psykologiska och sociologiska. Snittet som är inristat i människans DNA, som förföljer oss genom historien och som präglat det mesta på jorden. Snittet som markerar familjen, gruppen, flocken, gänget, klubben, företaget, organisationen och nationen.
Stöd Opulens - Prenumerera!
På ”rätt sida” av snittet öppnas en bana där skinande framgångståg rusar mot framtiden. Tåg med begränsat antal biljetter, tåg dit många kallas men få blir utvalda, tåg där man sitter och njuter av landskapet alltmedan de övriga står kvar på stationen.
Något pinglar till i mejlkorgen. Det är en kompis som kommer med en uppmaning att stödja Greenpeace i kampen att få stopp på skogsbränderna i Amazonas regnskogar. Ty sedan flera dagar tillbaka brinner det okontrollerat i jordklotets viktigaste och rikaste biotop, helt i linje med de klimatförändringar som beskrivits så ofta. I närtid har vi nåtts av rapporter om omfattande skogsbränder i det kändistäta Kalifornien, på turistparadiset Gran Canaria och i de vida viddernas Sibirien.
Frågor lösgör sig. Hur mycket kan vi egentligen ”lyckas” på en planet som faller sönder? Kan vi skilja ut oss från ”de övriga” när det brinner runt omkring oss? Med andra ord: fungerar det uråldriga vi-och-dom-snittet nu när det verkar skita sig för oss alla? Funkar en Noaks ark eller Aniara i en sönderslagen värld? Kommer VIP-biljetterna att bli obrukbara och värdelösa?
Här uppstår risk för dålig stämning. För ingen exklusiv föreläsning och sylvass föreläsare kan prata bort att planeten mår illa (såvida hen inte förkastar vetenskapen). För vi befinner oss i ett eländigt tillstånd, ett uselt läge som drabbar oss här och nu och som kommer att slå ännu hårdare imorgon och mot kommande generationer. Ingen ny planet finns heller att fly till, ingen skinande framtidsfarkost som kan ta oss bort från den plats vi nu håller på att förstöra och förgöra. Varken Noaks ark, Aniara eller ens Tesla kommer kunna fixa det. Inte heller finns det några magiska tips, buzzwords eller superteknologier som ensamt kan få oss att slippa det klimatelände som ökar, dag för dag, månad för månad, år för år.
Så vad återstår? Ja, hur banalt och flummigt det än låter, behöver vi strunta i det där snittet och impulserna som pockar i våra hjärnor. Istället agera tillsammans och enas i insikten om att vi står inför ett gemensamt hot, en situation som vi alla ansvarar för och ingen kan fly. Solidaritet, samarbete och samhörighet. Eller teamwork, win-win och hållbar kapitalism, om vi inte kan släppa Mammon och Adam Smiths osynliga hand. Detta oavsett hur många exklusiva föreläsningar vi än besöker och hur många VIP-sällskap vi än tillhör.
info@opulens.se
